Joaquin Phoenix och John C. Reilly som bröderna Sisters. Foto: Triart

Filmrecension: Manlig ensamhet i The Sisters brothers

Uppdaterad
Publicerad

En bra film om mänsklig ensamhet, men den är minst 45 minuter för lång. Kristoffer Viita har sett en brutal västernfilm regisserad av den franske Guldpalmsvinnande auteuren Jaques Audiard.

Bröderna Charlie och Eli Sisters är två av vilda västerns dödligaste prisjägare. De är också djupt deprimerade. Charlie, spelad av Joaquin Phoenix, super så hårt att han skjuter sönder saloonen när småtimmarna kommer. Storebror Eli börjar bli trött på att ta hand om honom och drömmer om att hoppa av det betalda mördandet och starta en familj. 

Vi träffar bröderna 1851, som på uppdrag för en mäktig kommendör ska hitta och skjuta Hermann Kermit Warm (Riz Ahmed). En man som uppfunnit en formula som enligt uppgift underlättar guldletandet under den stora rushen där lycksökare vallfärdade till Kalifornien.

Filmrecensioner

Parallellt med brödernas långa resa, där de slåss mot sjukdomar, vidrigt väder och rivaliserande banditer, följer vi Warm och äventyrsförfattaren John Morris (Jake Gyllenhaal), som till en början jobbar under täckmantel för kommendören men snart låter sig bli charmad av Warms smått naiva idealism om att använda sitt guld för att starta ”ett samhälle utan all brutalitet”.

När de fyra männen så småningom möts slutar det inte riktigt som någon av dem hade tänkt sig.

Fransmannen Jaques Audiard är en av de sista stora auteur-regissörerna som arbetar idag. Hans filmer undersöker ofta maskulinitet under sina mest extrema former. Exempelvis i fängelsethrillern En profet (2009), gatuslagsmålsdramat Rust and Bone (2012), och 2015 vann han guldpalmen i Cannes för Dheepan, där en illegal flykting från Sri Lanka försöker överleva som städare i en gangsterkontrollerad Parisförort.

The Sisters brothers är också en film om män, med i princip bara män i bild under den nästan tre timmar långa speltiden. De olika vägarna till manligt självförverkligande, att bygga upp ett nytt samhälle, skapa ett rykte för sitt namn eller bara bli förmögen på blodspengar, är alla snäva och problematiska. Både Charlie och Eli är produkter av en galen alkoholist till pappa. Att bröderna heter ”Sisters” i efternamn är som en blinkning till brödraskapets komplexa kärlek och den stora ensamheten de lider av utan kvinnor.

Kanske bäst illustrerat i en scen när Eli betalar en prostituerad, inte för sex utan för ett rollspel som påminner om hans kärlek: ”Vi kan låtsas som att du ger mig den här sjalen, med ett snällt ord” instruerar han. Kvinnan som inte är van vid ömhet från sina kunder ber att få gå därifrån.

The Sisters brothers är ibland en väldigt bra film om mänsklig ensamhet, men ibland också en tråkig film som är minst 45 minuter för lång. Tempot är både filmens stora problem och styrka. Makligheten gör mig sömnig samtidigt som det finns en poäng med den naturnära eftertänksamheten.

Även om Audiard fångar många vackra landskap verkar det som att han inte alltid har kontroll över storleken på sin episka historia. Det är tyvärr en vanlig åkomma när europeiska regissörer gör Hollywoodfilm, att en del av deras distinkta röst tystnar, även om det i fallet med Audiard har lett till nya uttryck.

The Sisters brothers

Betyg: 3

Regi: Jaques Audiard

Manus: Thomas Bidegain, Jaques Audiard

I rollerna: John C. Reilly, Joaquin Phoenix, Jake Gyllenhaal m fl

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Filmrecensioner

Mer i ämnet