Det amerikanska 50-talet var en motsägelsefull period då framtidstro och paranoia gick hand i hand. Teknikutvecklingen började få upp farten i färden mot den ljusnande framtiden samtidigt som det kalla kriget fick gemene amerikan att se en beväpnad kommunist bakom varje buske.
I populärkulturen tog det sig uttryck i sensationslystna sci-fi-filmer där det yttre sovjetiska hotet kläddes i rymdkostym, som i Världsrymden anfaller, Plan 9 from outer space och Mannen från Mars.
Frågan är om inte filmtypens främsta inteckning gjordes 40 år senare av Tim Burton, med galet skruvade Mars Attacks! Precis som detta, en hyllning till eran.
Men det här inte alls lika skruvat, inte i närheten, snarare en snyggt snidad pastisch och regelrätt kärleksbombning av tiden och genren.
Det börjar med en inåkning mot en gammal ång-TV som visar introt till ett Twilight zone-liknande program, där en ödesmättad mansröst introducerar oss för veckans avsnitt av hjärnvidgande övernaturligheter. Vi åker in i tv:n och den svartvita bilden blir till modern fyrfärg och vi befinner oss mitt i skeendet, som utspelar sig under en kväll och natt i liten stad i New Mexico i slutet av 50-talet.
Den första kvarten är lysande. Vi möter de två huvudpersonerna, den unge radioprataren Everett, som samtidigt verkar vara hela stans handyman, inte minst i skolan där 16-åriga Fay går. Kameran rör sig stadigt framåt, följer duon i deras fotspår samtidigt som de är engagerade i ett snabbkäftat samtal som så där i förbigående presenterar staden, tiden, människorna, mentaliteten och till sist dagens story.
Väl spelat och dito skrivet. Tidsenligt snyggt som attan.
Storyn är av något tunnare art. Fay jobbar extra som stadens växeltelefonist och just den här kvällen får hon in flera samtal där det enda som hörs är ett underligt, pulserande läte, som verkar vara kopplat till det faktum att stadens elektricitet börjar leva sitt eget liv. Snart inser hon och Everett att det händer saker i den mörka natten ovanför deras huvuden.
The vast of night är en imponerande debut, proppfull av lekfullt filmvetande, signerad regissören Andrew Patterson och manusförfattarna James Monatgue och Craig W Sanger (men det är regi och foto som övertygar allra mest) som ger hopp om fler egensinniga, och kanske lite matigare, verk från det hållet.
Det ska sägas att det är tydlig lågbudgetprodukt, en bagatell på knappt 89 minuter. Förvänta er inga extravaganser, här läggs knappt några pengar på spektakulär CGI (datoranimation); istället får vi en charmerande liten munsbit som man kan sätta i sig under pausvilan från en av alla de långdragna serier som pockar på ens uppmärksamhet.
Kan ses på Amazon prime video.