Florence Foster Jenkins förkroppsligar en djupt existentiell ångest många av oss bär på: känslan av att vara ”fejk”. En surrande oro över att ens mamma betalat ens klasskamrater för att komma på ens barnkalas. Eller att man egentligen inte alls är en halvintellektuell person med ett riktigt jobb, utan en byfåne som alla med ett överseende leende låter hållas.

Vem var hon då, Florence Foster Jenkins? Jo, en stenrik societetsdam som levde och verkade i New York under 1900-talets första hälft. Jenkins älskade musik, och finansierade stora delar av stadens musikliv ur egen ficka. Dessutom sjöng hon själv, höll konserter iklädd spektakulära kostymer och bekostade en egen inspelning av en skiva som blev skivbolagets mest sålda genom tiderna. Grejen var att hon var tondöv och sjöng helt outhärdligt falskt.

Berättelsen om Jenkins är nästan för bra för att vara sann, och hennes liv är utmärkt filmiskt material. Inte bara är det smaskigt på ytan med 1940-tals societetens vackra och på ytan sorgfria sällskapsliv, Jenkins liv balanserar hela tiden på kanten av ett avgrundsdjupt hål av ångest, lögn och förnekelse. Det är inte bara Stephen Frears som sett guldet i historien, för bara ett halvår sedan gick franska ”Marguerite” upp på bio, inspirerad av Jenkins.

Den filmen hamnar nog i glömska nu när Stephen Frears dundrar in med Meryl Streep i titelrollen, och Hugh Grant som hennes lojale make. Streep är givetvis fenomenal och extremt rolig som falsksjungande diva, men problemet med superstjärnor är som vanligt att de sällan lyckas göra sig av med sig själva. Det går inte att sluta tänka på att det är Meryl Streep som är utstyrd i överdådiga kostymer och kraxar fram arior.

Bäst blir det i scenerna då Simon Helbergs nervöse pianist med det osannolika namnet Cosmé McMoon, får ta större plats. Sällan har jag hört så många kritiker fnittra i panik som när en chockad Cosmé McMoon avslutat sin första lektion med Jenkins och inte kan hålla tillbaka skrattet. Det är också skönt att se Hugh Grant som en ganska tråkig men ansvarstagande typ. Han är fin här, och verkar med ålderns rätt äntligen ha lämnat sin utslitna roll som virrigt charmtroll bakom sig.

Visst räcker det långt att se och höra Meryl Streep massakrera Mozarts ”Nattens drottning”, men jag saknar mer av oron och allvaret. Frears får inte helt fatt i de mest intressanta bitarna av fenomenet Florence Foster Jenkins: det är ju inte bara hennes röst som är falsk, omgiven som hon är av ögontjänare som vill åt hennes pengar och skrattar åt henne i smyg.

Franska ”Marguerite” var både rörig och lite märklig, men stringent i sin frågeställning: Är det bättre att veta sina brister eller att lyckligt leva okunnig om dessa? Dessutom hade den ett vemod och som ett tungt och stabilt ankare.

Stephen Frears ”Florene Foster Jenkins” är både underhållande och välgjord, men vågar inte på riktigt gå in och pilla på den ömma kärnan: Den där falsksjungande rösten som väcker skräcken att folk nog inte skrattar med dig, utan åt dig.