Den här Cannes-tävlaren från 2013 är verkligen ingen picknick. Det börjar i grått och sedan mörknar det. Rejält.
När filmen öppnar har olyckan redan skett. Unge Aaron är den ende överlevande efter det att en fiskebåt gått i kvav. Han sörjer sin älskade storebror som också fanns ombord, vandrar omkring med tom själ i den lilla fiskarbyn där han alltid varit lite udda men nu blivit en paria.
Aaron utgör en ständig påminnelse om de som dog, och samtidigt också om den ödesmättade relationen som fiskarsamhällen har till havet:
På samma gång en förutsättning för livet och en reell dödsfara för de som ger sig ut på det.
Den här nästan mytologiska dynamiken mellan människan och havet har satt tonen i många goda berättelser, från ”Moby Dick” fram till förra årets isländska, drypande drama ”Djupet” – som ”For Those in Peril” faktiskt har en hel del gemensamt med.
Man kan gott se detta som ”Djupets” psykologiska uppföljare. Även i Baltasar Kormákurs verklighetsbaserade fiktion förliser en trålare och bara en man överlever – och det efter att ha simmat hela natten i iskallt vatten. Även där handlade det till viss del om överlevandeskuld, men den talades aldrig ut, den existerade mest inom huvudrollen.
I detta skotska depressiondrama sprider den sig som en akut och elakartad cancer genom hela byn och driver Aaron till vansinne.
Bokstavligen.
Okej, det kanske är att berätta för mycket men den här historien handlar om så mycket mer än om narrativ framåtrörelse.
Det är en samtidigt poetisk som hårt realistisk sak om sorgbearbetning, om önskan att ge den slumpartade döden en djupare mening och om ett från början sargat sinne som får ännu mer smisk.
Traumat triggar Aarons minne, får en gammal amsaga om den barnslukande Djävulsfisken i havet att få nytt liv i hans sinne, och ger sakta men säkert hågkomsten av brodern en dunklare nyans.
George MacKay gör den plågade huvudrollen med sån inlevelse att man börjar fara för hans hälsa och Kate Dickie (som dominerade i Andrea Arnolds svarta thriller ”Red Road”) spelar ensam och utsatt mamma med självklar tyngd.
Slutscenen med dem båda är bisarr och vacker på samma gång.
Ingen picknick, som sagt, men en suggestiv psykotripp som stannar kvar i sinnet långt efter det att ljuset i salongen tänts.