Min ungdoms kärlek är en coming of age -film av den 31-åriga franska regissören Mia med det danska efternamnet Hansen-Løve.
15- åriga flickan Camille och ett par år äldre killen Sullivan har ett kärlekshistoria i Paris som är seriös som bara en ungdomskärlek kan vara. För Camille betyder den allt, men trots att hon gråter viker inte Sullivan från sin plan att åka iväg på en tio månaders sydamerikaresa. Han vill bli till som människa, som han säger, någon annanstans och lämnar Camille kvar efter sig. Hon som tålmodigt markerar hans etapper på resan med knappnålar på väggkartan i väntan på nästa försändelse. Så småningom sinar brevflödet... vilket leder till misär.
Men nästan tio år senare korsas deras vägar igen och kärleken blossar åter upp.
Det är en formmässigt genomförd kärleksfilm från början till slut. Historien om kärleken mellan Sullivan och 15-åriga Camille skildras nyktert och hyfsat osentimentalt. Hansen-Løve har en sympatisk berättarstil med en klippning som besparar publiken transportsträckor i form av dramatiska utbrott som vi sett tusen gånger förr.
En del fransk film har svårt att tämja böjelsen att låta unga flickor strippa sig nakna, även i Hansen-Løves film, vilket är en besvikelse.
Handlingen, som trots att den är självbiografisk, (spoilervarning här!) där en ung kvinna till slut hittar hem hos en betydligt äldre man, är inte så lustig. Men här är den ändå skildrad på ett mindre gubbigt sätt än vad som är vanligt förekommande i fransk film efter fransk film.
Regissören Hansen-Løve själv lever i ett parförhållande och har barn tillsammans med den avsevärt äldre filmregissören Olivier Assayas. ”L’amour n’a pas d’age”, kärleken har ingen ålder, lyder som bekant det franska mottot. Men varför får så sällan den kvinnliga parten i de heterosexuella kärleksaffärerna vara äldre och visare?
Vackrast i filmen är den fint skildrade föräldragenerationen med coola mödrar och frånvarande eller lågmälda pappor. Gatulivsscenerna med tillhörande soundtrack där Violeta Parras originalversion av ”Gracias a la vida” ingår, är en höjdpunkt. Fulast i filmen är soundtracket igen, där omotiverade och i sanning oförklarliga moment av musik som liknar brittisk folkmusik ingår. Que?