Agnès Jaoui är en stabil favorit i det europeiska regi- och skådespelarskrået. Hon fick mig att buga djupt inför debuten ”I andras ögon” och har sedan dess fortsatt leverera klipskt underhållande dramakomedier om det där svåra som kallas mänskliga relationer.

I fokus för denna den senaste skapelsen står 24-åriga Laura och hennes faster Marianne (Agnès Jaoui själv) som båda, av olika skäl och på olika vis, letar efter något som kan få livet att te sig lite mer sagolikt. Eller bara mer uthärdligt.

Men precis som i tidigare verk vidgar filmmakaren vyerna och berättar snart om en hel hord av egensinniga individer, och hon gör det med en självklar split-vision. Alla får visserligen inte samma uppmärksamhet, men ingen lämnas i sticket.

Som vore hon Woody Allens franska kusin kombinerar Jaoui nervighet med klarsynt existenshumor. Och det ser så där bedrägligt lätt ut, som det bara gör när ambitionerna är höga och pretentionerna låga.

Woody Allen, ja … Han poppar upp i hjärnvindlingarna så fort jag ser någon av Agnès Jaouis skapelser.

Extra mycket så den här gången.

Om det inte vore att förminska en begåvad regissör skulle man med visst fog kunna påstå att detta är Jaouis tolkning av Allens stiligt formulerade ”Du kommer att möta en lång mörk främling”.

Tematiskt är de i alla fall snarlika.

Å andra sidan är temat universellt och alltid gångbart: Döden.

Vår rädsla för den. Våra försök att kontrollera den, och livet. Eskapism i en hotfull värld.

I nämnda Allen-film låter regissören sina rollfigurer på olika sätt tampas med känslan av att tiden är utmätt. Någon tror på reinkarnation, en annan blir ihop med en mycket yngre kvinna, en tredje går till spåtant, någon lyfter sig, men alla försöker de besegra åldrandet och döden.

I princip samma sak här.

Det är mänskligt, det är också extremt korkat, men framförallt igenkännbart. Och därför väldigt roligt.

Woody Allen har ju trappat upp till vansinnestempo på senare år, han hivar ibland ur sig sånt som gott kunde ha ältat ett tag till. Agnes Jaoui tar tid på sig, ”bara” fyra filmer på 13 år, men så blir det bra också.

Komplext men lättillgängligt, inspirerat men stramt och med exakt detaljrikedom, från dialog till rekvisita – och så ett skådespeleri som får en att vilja kramas.

Det är för övrigt uppenbart att distributören här hemma, i sitt val av svensk titel, vill att vi ska göra en koppling till just Woody Allen (hans senaste heter ”Förälskad i Rom”).

Jag gick rakt i fällan.