Den franska titeln ”Hippocrate” är väl vald. Först och främst såklart för att Hippokrates anses vara läkekonstens fader, men också för att det franska ordet för hycklare, lyder hypocrite – i franskans uttal är det bara den näst sista vokalen som skiljer glosorna åt, men i den kliniska verkligheten en hel åskådningsvärd:
Ska man följa läkekonstens heliga kall, att alltid göra det yttersta för att bota och hålla vid liv, eller finns det tillfällen då det är bättre att hölstra skalpellen? Att tumma på moralen.
Som i en fransk mix av sjukhusserierna ”House” och ”Scrubs” (minus humorn) ser vi Benjamin, en nybakad AT-läkare med stor tilltro till sin egen förmåga och med en heroiserad bild av en läkarskrået, till viss del nog kommen av att han idoliserar sin pappa, som är överläkare på sjukhuset.
En natt när Benjamin går jour blir han tillkallad för att ta hand om en patient, som är känd på avdelningen eftersom han är en alkoholiserad, uteliggare med risig bukspottskörtel, och ofta återkommande vårdbehov. Benjamin ordinerar smärtstillande men inte, som brukligt, ett EKG. På morgonen är mannen död. I hjärtinfarkt.
I rädsla för ett skadeståndskrav från patientens anhöriga, som skulle kunna rubba såväl sjukhusets anseende som budgetbalans, ser pappan och avdelningsläkaren till att mörklägga Benjamins misstag – vilket Benjamin först går med på, men sedan börjar samvetet gnaga.
I en amerikansk version av samma historia skulle den döde sannolikt ha varit en snygg nybliven mamma med livet framför sig, vilket ju onekligen skulle ha varit mer spektakulärt och ömkansvärt.
När filmmakarna väljer ett aggressivt, rufsigt och sannolikt illaluktande offer, vars liv i princip ändå är slut, gör man dramat mer komplext. Om än inte speciellt dramatiskt.
Den goda föresatsen tappar sin lyster när uppsåtet är så tydligt, sentenserna så enkla och framförandet så förutsägbart.
Bredvid Benjamin går en invandrad algerisk läkare, Abdel, som har all den pondus och ryggrad som den förstnämnde saknar. När fransmannen trular omkring och tycker synd om sig själv, måste Abdel jobba hårt för att få en chans att etablera sig i landet. Här finns ett politiskt tema som blommar ut så smått i tredje akten.
I en livlig och effektfull scen står ett gäng anställda och skäller ut sjukhusbossarna på ett uppfriskande ilsket vis. Företagets vinstintresse ställs mot medmänskligt ansvar med en tydlig konsekvens som till och med skulle få Filippa Reinfeldts stelopererade leende att falna. Benjamin skulle ju inte ha begått det där felet om EKG-apparaten hade fungerat, om inte nedskärningarna gjort att personalen sliter ut sig och inte hinner ta hand om vare sig apparatur eller patienter.
Placeringen av scenen är dock lite underlig, det är som om manusförfattarna plötsligt på slutet inser att det krävs lite mer för att gemene man ska orka bonda med den där okarismatiske och tjurige pappas-pojken. Antagandet är korrekt, det politiska perspektivet är nödvändigt och får det kortvarigt att röra sig på duken, men botgörelsen kommer alldeles försent.
Jag tolkar det snarast som en dödsryckning.