”America! Jesus! Freedom!”

”Jag vet inte vad det betyder, egentligen, men de jublar när jag säger så.” Kongressledamoten Cam Brady (Will Ferrell) har en IQ-nivå strax över sitt skonummer men har ändå lyckats sitta kvar vid makten i många val, mycket tack vare att kreti och pleti är ännu dummare.

Plötsligt blir han utmanad av den tillsynes minst lika debile Marty Huggins (Zach Galifianakis) vars kandidatur sponsras av giriga män med mycket pengar.

Komedin ”Rivalerna” är inte rakt igenom slipad men vissa scener skulle faktiskt kunna kallas satir, några av sekvenserna är nämligen god underhållning med ovanlig politisk konsekvens: udden är som brukligt inte bara riktad mot de absurda amerikanska valkampanjerna, med Gud och patriotism i centrum, filmarna kängar också till ”den vanlige amerikanen” som faktiskt låter sig duperas av skådespelet.

”Rivalerna” drar ner byxorna på den amerikanska drömmen, krossar illusionen om demokrati, påpekar det alla vet: att i USA är ett val aldrig oförutsägbart så länge man har pengar. Här riggar till och med styckets skurkar, två storföretagsbossar, kongressvalet till sin fördel (i en möjlig kommentar till valdebaclet i Florida år 2000 som placerade George W. Bush i Vita Huset - eller så övertolkar jag bara).

Den första timmen är alltså, om man nu räknar bort den plumpa och grabbiga utsmyckningen, en fyndig attack på reaktionism och kristen skenhelighet men som ofta annars när det gäller bred amerikansk underhållning ber den sista akten om ursäkt för vad de två tidigare sagt. Plötsligt fungerar nämligen systemet, trots allt. Den amerikanska drömmen tillåts dra upp brallorna igen, den raserade illusionen restaureras, och framförallt: etik och folklig rättvisa reser sig på nio och rovkapitalisterna hamnar i fängelse – vilket till slut snarare får ”Rivalerna” att framstå som en science-fiction än en komedi. Synd.

Will Ferrell gör sin Chevy Chase-figur så övertygande att om man vore bara lätt dragen åt det hinduiska skulle misstänka en direkt reinkarnation mellan den äldre och yngre komikern (man måste då i och för sig även bortse från att Chevy Chase inte är död).

Ferrell förvaltar arvet väl, han har det mesta av det som gjorde föregångaren stor, från timingen via den galna egocentriciteten till förmågan att se fullständigt debil ut - och precis som Chevy Chase agerar han, med några lysande undantag, mest i b-filmer.
Ferrell är bäst när han som här, i de första 70 av filmens 85 minuter, får spela galen ulv i fårakläder, men sedan när det motsatta omständigheterna gäller faller han lika platt som sin filmiska omgivning.