Mina förväntningar på Derek Cianfrances nya film är orimligt höga efter de känsliga, passionerade och mörka ”Blue Valentine” och ”The place beyond the pines”. Nu tar han sig an en bästsäljande roman (av ML Stedman) om ett ungt fyrvaktarpar som på 1920-talet räddar en bebis ur vågorna och uppfostrar den som sin egen.

Redan den sepiatonade filmaffischen väcker oro. Där står det vackra paret, Alicia Vikander och Michael Fassbender, i havsbandet och lutar pannorna mot varandra. Det lovar romantik på gränsen till pekoral. Filmaffischen ljuger inte, ”Fyren mellan haven” ÄR sannerligen ett romantiskt drama med uppsåt att tvinga fram tårar hos publiken och spela på avgrundsångesten som ligger latent i alla föräldrar: att förlora ett barn. Allt perfekt tonsatt av stämningsfulle Alexandre Desplat.

Jag märker att jag låter cynisk, det beror på mina förväntningar på både regissören och skådespelarna. Jag vill bli överraskad och omskakad av ett intimt relationsdrama, det blir jag inte. Däremot är ”Fyren mellan haven”en helt okej episk film som engagerar lagom mycket i stunden.

Cianfrance berättar för mycket och för lite, ömsom för långsant, ömsom hetsigt. Han låter Alicia Vikander spela ut hela sitt register av stora känslor, medan Michael Fassbender knappt får säga flaska. Ingen av dem är dålig, de möts bara inte, som att de befinner sig i olika filmer. När den spralliga Isabel rakar den inbundna och av kriget märkta Tom, kladdar med raklödder och larvar, så är det irriterande på riktigt. Om jag inte visste att Alicia Vikander och Michael Fassbender var ett kärlekspar i verkligheten skulle jag inte överhuvudtaget tro på deras förälskelse i filmen.

När så Rachel Weisz kliver in i bild förändras dynamiken och dramat får kött och blod. Det moraliska dilemmat som Isabel och Tom ställs inför blir på riktigt och under en tid får filmen puls och en gnutta av det skruvade mörker som Gianfrance gör så bra. Visst finns det scener där stämningen fullkomligen vibrerar av välriktade blickar, tystnad och smärtsamma insikter. Jag gillar också skildringen av hur katastrofer, kriser och skam hanteras av och påverkar ett pyttelitet samhälle. Alla händelser tvingas leva kvar i form av nya lojaliteter och fiender.

Det är som att miljön och tiden saboterar. Vackert är det förstås, på den vindpinade ön utanför Australiens kust på 1920-talet. Alicia Vikander har väldigt fina kritvita blusar och slitna snörkängor. Däremot gör Tom och Isabels stolpiga sätt att visa kärlek och själva den ofrånkomliga distans som finns till det förflutna att ”Fyren mellan haven” blir mer av ett gråtmilt kostymdrama och inte den komplicerade fabel om rätt och fel som berättelsen ändå bäddar för.

Jag är inte emot de stora känslorna, jag kan till och med gilla rejäl sentimentalitet. Men ”Fyren mellan haven” får mig att längta efter en dyster jävla skildring av en samtida skilsmässa.