Det är verkligen svårt att skriva om ”Star Wars” utan att referera till ”South Park”. Den senaste säsongen var i princip en lång grov diss av JJ Abrams ”Star Wars: The Force Awakens” från förra året. ”South Park” gav indirekt Abrams skulden för Donald Trumps valseger och visade hur ”Force Awakens” återanvändning av gamla scener och karaktärer gjort en hel nation nostalgisk och beroende av superfrukten ”memberberries” – talande bär som får folk att drömma sig tillbaka till en ”enklare” tid.
”’Kommer du ihåg Chewbacca?” frågar bären, för att i nästa andetag undra ”kommer du ihåg när giftemål bara vara tillåtet mellan en man och en kvinna? Jag kommer ihåg”.
Visst är ”Rogue One” del av samma i grunden konservativa remake-blockbuster-kultur, men den bygger på mycket fler originella idéer.
Eftersom vi vet vad som hände innan (episode 1,2,3) och efter (episode 4,5,6) har ”Rogue One”-regissören Gareth Edwards varit fri att berätta utan hänsyn till eventuella uppföljare och spinoffs. Vilket också låtit honom göra filmen mörkare.
”Rouge One” handlar om hur rebellalliansen måste får tag på ritningarna som används för att spränga det ondskefulla rymdimperiets dödsstjärna i den allra första ”Stjärnornas krig”.
I en hotfull öppningsscen som påminner om ”Inglorious Basterds” blir Jyn Erso (Felicity Jones) separerad från sina föräldrar och Imperiet tvångsrekryterar hennes pappa Galen (Mads Mikkelsen) för att hjälpa till att bygga dödsstjärnan.
Många år senare hittar och fritar rebellerna Jyn från i en fångtransport och hoppas att hon ska kunna leda dem till pappan.
Det är en plottrig introduktion där vi hoppar från den ena magnifika världen till den andra för att håva in olika karaktärer innan publiken kan fokusera på huvuduppdraget.
Det är visserligen riktigt spännande under en hetsig eldstrid på en ökenmåne – mitt på en marknadsplats som påminner om mellanöstern, komplett med utomjordingar i niqab. Även om varken Jyn eller hennes eskort Cassian Andor (Diego Luna) lyckas utstråla intergalaktiska revolutionärer.
Inte heller den stereotypt blinde kung fu-mästaren Chirrut Îmwe (som förstås spelas av Hong Kong-stjärnan Donnie Yen) har mycket att tillföra.
Däremot blir det spännande när vi träffar Saw Gerrera (Forest Whitaker), en radikaliserad rebell som brutit sig fri från alliansen och i en scen använder ett enormt bläckfiskmonster för att dammsuga hjärnan på den avhoppade Imperiet-piloten Bohdi Rook (Riz Ahmed från ”The Night of”). Och Ben Mendelsohn briljerar som den makthungrige imperie-direktören Krennic. I en av filmens absoluta höjdpunkter blir han skolad av Darth Vader, som återvänt för några få men kraftigt gåshudsframkallande scener.
Gareth Edwards har nästan skalat bort allt snack om ”kraften” och skippat jediriddarna för att fokusera på rent laserkrig. Andra halvan av ”Rogue One” liknar en rymdoperaversion av ”Rädda menige Ryan” på en tropisk paradisplanet.
Det blir på gränsen till tröttsamt men det bombastiska fyrverkeriet avslutas på en så mörk ton att de flesta små skavanker kan ursäktas.