År 2003 small det på flera ställen inne i Casablanca, Marocko, och drygt 40 människor miste livet. Först trodde man att det var inresta al Qaida-terrorister som utfört dåden men snart blev det klart att självmordsbombarna hade rekryterats från den närliggande kåkstaden Sidi Moumen.
Regissören Nabil Ayouch engagerade sig tidigt, gjorde en dokumentär där han intervjuade folk i området men blev inte nöjd med resultatet. Han ville försöka förstå vad som fick de unga männen att knäppa på sig bombbältena och ta kål på så många människor och insåg till sist att fiktionen var den bästa vägen att gå.
Det är bara att tacka och emot. Det här är engagerande dramatik och samtidskommentar i samma hårda paket.
Inledningsvis ter sig filmen ganska banal, med en lätt igenkännbar grundhistoria om två omaka bröder, en godmodig tänkare, ett adrenalinpaket. Den här duon är ett fundament i västerländsk berättartradition, från Kain och Abel och framåt. Så även om spelplanen i och för sig är exotisk, för oss, känns berättelsen inledningsvis mest som en ”Rumble Fish” på arabiska.
Vilket i och för sig inte är så illa.
Men det blir ännu bättre. Efter en stund tar ”Guds hästar” ett steg till, utvecklas till en laddad fallbeskrivning om hur unga människor, som växer upp i ett samhälle marinerat i fattigdom och våld är lätta byten för de som påstår sig kunna erbjuda en gemenskap och status, till och med ett syfte med livet.
I det här fallet ett gäng islamister som storebror Hamid får kontakt med i fängelset, han tar med sig brorsan Yachine till något som först verkar vara oskyldiga Koranstudier men sedan övergår i militant fostran.
Ritualerna, lojalitetskravet, talet om den gemensamma fienden – allt är skrämmande effektiv. Den nya identiteten byggs upp, sakta men jäkligt säkert.
Det är inte svårt att dra paralleller till andra sektliknande sammanhang, kanske framförallt militären – i valfritt krigförande land. Där som hos al Qaida är det fotfolket som offras först, duperade att de har Gud på sin sida, att deras död ska skänka dem ära.
Rent tematiskt har ”Guds hästar” gemensamma drag med den svenska dokumentären ”Det svider i hjärtat” (Oscar Hedin, 2007) som handlar om unga män som vandrar i princip samma väg, från riktningslöst liv i miljonprogrammen till gemenskap i en bokstavstrogen miljö.
Miljöerna är vitt skilda men sentensen densamma: roten till det onda stammar egentligen inte ur religion, utan ur alienation.
De här grabbarna skulle kunna marschera under vilken fana som helst.
Nabil Ayouch verkar ha ovanligt god kommunikation mellan hjärna och hjärta.
Han är som sagt gravt engagerad i ämnet. Han har jobbat med projektet sedan dådet, vilket ju kunde ha resulterat i en sentimental och sedelärande sak, men han låter inte känslorna ta över. Han presenterar ett möjligt scenario och låter mottagaren själv dra eventuella slutsatser.
Det är förvisso inget scoop att utanförskap och fattigdom kan föda terrorism, men det har sällan skildrats på det här begåvade och nyanserade viset.