När jag går ut från pressvisningen känner jag mig ledsen och förvirrad. Som om Michael Bay rest tillbaka i tiden för att tafsa på mitt sjuåriga jag och smutsat ned alla fina Turtles-minnen.
Raphael, Michelangelo, Leonardo och Donatello – de muterade ninjasköldpaddorna döpta efter renässansmålare är tillbaka.
”Teenage Mutant Ninja Turtles” föddes i serieform redan 1984. Då som en parodi på några av 80-talets populäraste serier: Marvels blinde advokat/brottsbekämpare Daredevil och Frank Millers Ronin – om en samuraj från feodala Japan som hamnar i 80-talets New York.
Under 90-talet fostrades jag tillsammans med en hel generation att älska de pizzafrossande sköldpaddorna med hjälp av barnprogram, en hel trilogi spelfilmer och framförallt leksaker. Efter många års tystnad blåser man nu nytt liv i konceptet och 'Turtlarna' måste åter igen teama upp med reportern April O'Neil (Megan Fox) för att rädda New York undan superskurken Shredder. En klassisk fråga bara: varför?
Kanske är mina Turtleskunskaper lite dammiga sedan barndomen men är det verkligen tänkt att jag ska pussla ihop en bakgrundshistoria för alla karaktärer på egen hand? Turtles, deras mästare (råttan Splinter) och April var inga Shakespeare-skapelser från början men nu har de i princip kokats ned till sina oneliners för att ge mer utrymme för fler fighter med samuraj-robot-Shredder.
Extra märkligt att det dröjer dryga 25 minuter innan jag får se en faktisk Turtle. Trots att Transformers-arkitekten Michael Bay bara agerar producent för ”Ninja Turtles” måste allt han rör vid pumpas upp till överdos-nivå av CGI-animationer.
Jag trodde aldrig att jag skulle sakna dräkterna av gummilatex som Corey Feldman svettades i på 90-talet men de animerade sköldpaddorna hamnar ofta i vad som kallas ”den kusliga dalen”. Ansiktsuttrycken landar i ett uttryckslöst mellanting mellan realism och karikatyr och framkallar en vagt motbjudande känsla.
Även om turtlarna nästan från början var en ursäkt att sälja plastprylar till minderåriga fanns det ändå en fusion av japansk ninjamytologi med amerikansk populärkultur som hade en viss uppkäftig charm. Lite på samma sätt som Wu-tang Clan.
Ninja Turtles anno 2014 är bara en renodlad produkt.
Se när Kristoffer Viita recenserade filmen i Kulturnyheternas studio i klippet ovan.