Ta Jonas Åkerlunds snart 20 år gamla video till ”Smack my bitch up” men gör den 91 minuter längre, subtrahera allt som gjorde den cool och lägg den i en framtid med cyborgsoldater och du får ungefär ”Hardcore”. En rejäl skräpfest av ultravåld, tuttar och slapp homofobi filmad helt ur ett första-persons-perspektiv.
Förmodligen tyckte jag om den här bastarden till B-film lite för länge. Den splattriga toaletthumorn har en del kvaliteér från gamla ”Troma”-filmer och de galna jaktsekvenserna som skildras direkt genom ”ögonen” får adrenalinet att pumpa.
Till och med storyn engagerar till en början: Henry vaknar upp i en oklar dystopisk framtid på ett labb där hans forskarfru skruvar ihop hans lemmar som på en robot. Henry har inget minne och heller inte installerat sin ”talmodul” och är därför dumstum filmen igenom. Ett grepp som förstärker känslan av att befinna sig i en första-persons-shooter.
Någon minut in i storyn stormas labbet av Akan, en superskurk med technofrisyr som kidnappar Henrys fru. Resten av filmen består i att Henry jagar, flyr från eller på olika sätt slaktar Akans gorillor. Henry rusar genom en rysk metropol och blodet skvätter på broar, i smutsiga höghus och bordeller. En sidekick som heter Jimmy dyker upp för att hjälpa, men blir oftast skjuten eller sprängd och återvänder senare i ny skepnad.
Att Henrys kropp har fått superstyrka tack vare galna experiment hjälper föga då skurken Akan har en slags Darth Vader-förmåga att förflytta fysiska objekt med viljan. Även om TV-spelsadaptioner som ”Hitman” och ”Resident Evil”-serien blivit vanliga på senare tid är ”Hardcore” den första som tar ”fps”-greppet hela vägen. Filmen är ibland frustrerande lik ett TV-spel då dramaturgin där man rusar igenom horder av fiender innan ”sista bossen”, (oövervinnerlig tills man hittar rätt knep) är störig när man inte själv har en kontroll i handen.
Kul idéer och rätt ovanliga TV-spelsreferenser alltså, men när den ihåliga bakomstoryn vecklar ut sig finns tyvärr inte mer än filmens gimmick kvar. Mordfrosseriet blir snart även det generiskt.
”Hardcore” är en berg-och-dalbana av idioti som är hisnande ungefär halvvägs och sedan 1) blir tråkig 2) gör mig åksjuk.
Men kul att de försökte, antar jag.