Snart pensionsfärdige brottmålsdomaren Michel Racine blev väldigt tagen av sin danskättade läkares Dittes milda behandling av honom när han låg inne för en allvarlig benoperation. Ja, han blev kort sagt kär. Såg livets mening i hennes öppna ansikte.

När Ditte några år senare dyker upp för jurytjänst i hans rättegångssal, där en ung man är anklagad för att ha misshandlat sitt spädbarn till döds (!), får det den omtalat hårdföre juristen att mjukna i konturerna.

Under de tre dagar som rättegången lider, får de mer och mer kontakt – och det ultratragiska brott som fört dem samman hamnar allt mer i skymundan. Vilket på sätt och vis poängteras i manus men likväl är det ett underligt val av fokus.

Christian Vincents manus blev belönat vid filmfestivalen i Venedig, och det är onekligen ett manus som väcker frågor. Tyvärr inte främst av etisk eller existentiell art utan mer av sorten ”Vad fasiken?!” och ”Hur tänkte han där?”.

Vi presenteras för ett gäng bifigurer utan skriven dåtid eller framtid, får en skissad bild av huvudpersonen medan föremålet för domarens kärlek, den alltid samlade Ditte, förblir ett mysterium (anonymt gestaltad av danska Sidse Babett Knudsen). Dessutom slösas på tok för mycket tid på en massa exposition (presentation av figurer och story) som sedan ändå inte behövs för filmförståelsen, eftersom den inte följs upp.

Huvudrollsinnehavaren Fabrice Luchini vann skådespelarpriset vid samma festival och han är en begåvad aktör, även här lyckas han skaka liv i sin grå panter, även om perspektivet är rätt… vad ska man säga… franskt. I en annan miljö och filmisk tonart hade domaren kunnat framstå som en dreglande gammal stalker, men i det här akademiska franska sammanhanget ska vi med tindrande ögon hoppas på en själarnas förening med den fullt förståeligt milt avståndstagande Ditte.

Men okej. Samtidigt finns här en charm och sannolikt en medvetenhet bakom de udda valen. Christian Vincent är en erfaren filmare som kanske ville testa att köra lite off road (även om han bara vågade sig precis utanför vägrenen)

Insprängt i dialog och skeende finns spår av en intressant diskussion om vad ytan säger (och inte säger) om en människa och om sanningens flyktighet, och visst är jurygrupperna fiffigt sammansatta så att de utgör ett talande genomsnitt av den franska befolkningen.

”Hermelinen” är med andra ord tryfferad med en massa begynnelser och berättargroddar, vore det ett pilotavsnitt inför en ny rättegångsserie hade jag garanterat gett den en chans, men som det är nu ebbar allt intressant ut i ett intetsägande jaha.