Om du varit på en klubb 2016 är du förmodligen ganska trött på att höra ”Panda, Panda – Panda, Panda, Panda, Panda, Panda (Ge! Ge! Ge!) / I got broads in Atlanta, twistin' dope, lean and the fanta...”

 ”Panda” var redan en hit i början på året men blev omöjlig att slippa efter att Kanye West slängde in den på skivan ”Life of Pablo”. 19-årige Desiigner från Brooklyn har erkänt i intervjuer att han aldrig besökt Georgias huvudstad, men förutom öppningsrepliken har ”Panda” också en typisk Atlanta-”trap”-produktion och Desiigner anklagas ofta för kopiera soundet hos stadens melankoliske kodein-konnässör Future.

Idag låter nästan all musik som att den kommer från Amerikas ”Black Hollywood”. Estetiken och ljudet från Atlanta har blivit en guldstandard. Redan 2009 utnämnde New York Times staden ”hiphopens gravitationscentrum” och med tanke på hur snabbt uttryck reser på internet är det idag mer regel än undantag att mainstreamartister som Miley Cyrus sjunger över välbekanta beats på 808-trummor, subbas och ettriga hihats. 

Inför lanseringen av FX hypade tv-serie ”Atlanta” sade skaparen Donald Glover att han ”ville visa vita att de inte vet allt om svart kultur” (Vulture 23/8) och menade att Atlantas massexporterade uttryck inte ryms i snaps, tweets och klipp där folk slåss på snabbmatsrestauranger.

Glover, främst känd från komediserien ”Community”, har författat manus och spelar själv huvudrollen som Earnest. En ovanligt ”vanlig snubbe”, avhoppad från Princetons universitet som kämpar med att få sin knarklangande kusin Paper Bois rapkarriär att lyfta. Samtidigt försöker Earnest lappa ihop förhållandet med Van, mamman till sitt barn som han också råkar bo med.

”Atlanta” utspelar sig under ytan i staden som är lika vacker och trendskapande som den är farlig. Glovers sätt att strukturera berättandet gör att varken humor eller allvar går att förutsäga. Det är typ som ”Twin Peaks” möter ”Curb Your Enthusiasm” i hiphopens huvudstad.

För att förstå varför ”Atlanta” är så relevant i just det här ögonblicket behövs en kort tillbakablick:

Soundet, det färgglada modet och den excentriska DIY-attityden som definierade Atlantas hiphop började på 90-talet med den smått bortglömda producenttrion Organized Noize. De formade akter som OutKast, Goodie Mob och TLC och banade vägen för Ludacris och Jermaine Dupri.

Trion jobbade till en början utifrån ena delen Rico Wades mammas hus, där aspirerande rappare flyttade in och spelade in musik dygnet runt i en dammig och rökfylld källare med jordväggar, kallad ”The Dungeon”. 

”Jag vet inte om vi tyckte om det så mycket medan vi gjorde det, men jag gillar det när jag tänker tillbaka på det”, berättar André 3000 i dokumentären ”The Art of Organized Noize” (2016).

I mitten av 00-talet lade kokainrapparen Gucci Mane grunden för en ny våg av artister, med sin bisarra humor och förmåga att rimma på samma stavelse i evigheter. Samtidigt hade skrytet nått stratosfäriska nivåer tack vare Black Mafia Family.

Hälften drogsmugglarliga och hälften musikimperium fraktade BMF kilovis med kokain över hela USA, samtidigt som de marknadsförde rappare som Fabulous, Young Jeezy och Bleu DaVinci.

Billboards med texten ”The world is BMF:s” sågs runt omkring USA tills 2005 när ligan åkte fast.

Deras bestående avtryck blev ”make it rain”-kulturen (sedelbuntar kastas i luften för att skapa ett ”regn”) på Atlantas strippklubbar, som sedan dess blivit en viktig plats där knark och musikpengar blandas och nya artister slår igenom. 

”En del av klientelet kan fantisera om att de fortfarande kommer från gatan medan en annan del av klientelet kan fantisera om att de inte gör det”, konstaterade GQ-reportern Devin Friedman i ett reportage (8/7/2015) om stadens mest kända klubb, Magic City.

Citatet ringar in en stor del av attraktionen till Atlantas hiphop.

Kravet på streetcred lever kvar men de senaste årens internet-rap har banat väg för en ny våg av nördiga, mer flamboyanta rappare som fått utstå mycket hat från äldre rap-puritaner. ”Atlantas” skapare Donald Glover, som rappar under alteregot Childish Gambino, inkluderad.

Spänningarna mellan den gamla och nya generationen är ett återkommande inslag i ”Atlanta”.

Paper Boi, som tillhör den gamla skolan och fått rejält med äkthetskapital efter en dödsskjutning. I ett avsnitt väntar han på en beställning revbensspäll när en servitör kommer fram och förklarar sin kärlek.

Servitören hatar dagens genreöverskridande rap-sångare som Fetty Wap, förklarar han, och menar att det är ”good to see a rapper that'd just blow a niggas brains out in the streets. That's that 90's shit”.   

Snabbheten på internet må ha snuttifierat delar av hiphopkulturen men har samtidigt gett artister en ny DIY-attityd med direkt respons från sin publik. En dubiös värld som är svår att navigera för en äldre talang som Paper Boi i ”Atlanta”, som i ett avsnitt tar en motvillig en selfie med en polis som skryter om att han arresterat Gucci Mane.

Dagens nya generation rappare har lärt sig utnyttja internets lynniga känslostormar, något som påminner om hur man spelat på gammelmediers moralpanik kring gangstarap för att sälja skivor.

Atlantas röstvirtuos Young Thug släppte i september sitt mixtape Jeffery där omslaget porträtterar honom iklädd en kimono-liknande coutureklänning från designern Alessandro Trincone. Klänningen tolkades som överdrivet feminin, exempelvis av New York-veteranen Fat Joe, samtidigt som internets identitetsanalytiker diskuterade om klänningen var ”klädsmaktsbrytande” för en svart man inom en homofob kultur, eller appropriering av marginaliserad transkultur av en heterosexuell cis-person.

”Det kändes som att Gud valt ut klänningen åt mig”, sade Young Thug själv i en intervju med Billboard, och berättade att han som barn brukade få stryk av sin pappa när han lånat sin systers glittriga skor, men bestämt sig tidigt för att inte låta någonting påverka hans estetiska val. 

Konservativa hiphopfans gillar inte heller Atlanta-rapparen Lil Yachty. En 19-årig supertalang med röda braids som nyligen toppade listorna med singeln ”Broccoli”.

Yachty har fått kritik för att leda utvecklingen av ”mumble rap” (rappar otydligt) och för att ha sagt att Drake är bättre än Biggie (hädelse).

Yachty lade en freestyle i ”The morning show” på radiostationen Hot 97 och programledaren försökte läxa upp honom om riktig hiphop. Yachty med disslåten ”For Hot 97” där han mot slutet hotar med att ”pull up a sword like 21”. En referens till 21 Savage, en annan ung Atlanta-talang med en dolk tatuerad i pannan som slog igenom med skivan ”Savage mode” tidigare i år.

Till skillnad från Yachtys naiva barnramsor spottar 21 Savage ut renodlad gaturap och lever upp till förväntningarna om en äkthet från gatan.

”They say crack kills, my crack sells” konstaterar 21-åringen torrt på ”No Heart”.

Gänglivet framställs mer som nödvändigt än lustfyllt och 21 Savage låter nästan medveten om att han bara är välkommen i en viss kontext.

Donald Glover har sagt att han är ointresserad av att göra en serie om mångfald där publiken får applådera sin egen korrekthet. Istället utforskar ”Atlanta” vad som går förlorat när en subkultur plockas upp och blir pop, samtidigt som vissa saker aldrig förändras. Den svårnavigerade vägen till framgång illustreras bäst i femte avsnittet ”The Biebs always wins” (spoilers följer nedan).

Paper Boi lär sig en hård läxa under en basketmatch för välgörenhet tillsammans med lokala kändisar. Plötsligt dyker Justin Bieber upp för ett gästspel. Fast Justin Bieber är svart, spelad av sångaren Austin Crute. En bisarr kommentar till hur Bieber ofta hånas för sina hiphop-utsvävningar och/eller ett sätt att leka med publikens förväntningar kring svarthet.

”Black Bieber” pissar på golvet utanför omklädningsrummet (i likhet med den riktige Bieber som kissade ner en vaktmästares skurhink på en restaurang) och börjar slåss med Paper Boi som är avundsjuk på all uppmärksamhet.

När ”Bieber” senare håller i presskonferens för att be om ursäkt gör han det på klassiskt Bieber-vis: ”Det här är inte den jag verkligen är, jag har bara umgåtts i fel kretsar. Jag är inte en dålig kille, jag älskar Kristus”.

Paper Boi blir förvirrad och försöker på liknande sätt be om ursäkt till en vit kvinnlig reporter som han raggat på. Hon kan få lära känna hans ”riktiga jag”, vädjar han, men får istället krasst råd som hämtat från filmen ”Scarface”:

 ”Spela din roll. Folk vill inte att Justin ska vara ett rövhål, de vill att du ska vara det. Du är en rappare, det är ditt jobb.”

”Atlanta” har premiär på svenska Fox idag den 24 oktober.