Margarethe von Trotta tillhörde den smått legendariska tyska gruppen regissörer som gjorde det europeiska 70-talet till en politisk filmfest. Rainer Werner Fassbinder, Werner Herzog och von Trottas dåvarande man Volker Schlöndorff, som hon gjorde klassikern ”Katarina Blums förlorade heder” med. Jag såg om den häromdagen på Göteborgs filmfestival, och kunde glatt konstatera att den faktiskt håller fortfarande, alltså på alldeles egen hand, utan att behöva hämta existensberättigande från nostalgin.
På senare decennier har den 70-åriga filmskaparen mest gjort TV-drama men återkommer alltså nu med en berättelse om den judiska filosofen och författaren Hannah Arendt och hennes bevakning av rättegången mot nazisten Adolf Eichmann 1961 i Israel, vilket gav upphov till en kontroversiell artikelserie i The New Yorker och boken ”Den banala ondskan”.
Om man bara ser till tankegodset är ”Hannah Arendt” genomgående engagerande. Hannah Arendt åkte ner till Israel i tron att hon skulle se ett monster i rättssalen, istället hittade hon en lojal byråkrat som satte ära i att följa order. Hennes analytiska hållning till begreppet ondska fick omgivningen att sätta i halsen, hon blev beskylld för att ursäkta nazismens brott. Dödshot och censurförsök följde. Det hjälpte föga att hon hävdade att viljan att försöka förstå, inte är detsamma som att förlåta.
Men tyvärr lider von Trottas verk bitvis också av en lite stompig regi, det är mycket information som ska fram, vilket gör att skådespeleri och berättande då och då tappar dynamik och övergår i föreläsning. Dessutom går filmmakarna i samma biopic-fälla som Steven Spielberg (”Lincoln”) och alla andra som försöker ge en förträfflig människa rättvist liv på duken: de gör en hjälte med aningen för stort H.
Hannah Arendts studenter avgudar henne, hennes vänner flockas kring hennes mentala ljus likt flygfän runt en gatlykta, hon har ständigt ett småleende i mungipan och lever dessutom i ett genomlyckligt samboskap.
En bit in filmen dyker följaktligen en annan, disparat filmtitel upp i huvudet: ”Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra)”.
Men den överdimensionerade och tungfotade etableringsfasen hinner som tur är inte suga all must ur von Trottas återkomst, ”Hannah Arendt” kommer tillbaka starkt i andra halvlek – och så är det naturligtvis kul att återse Barbara Sukowa, som gör sin tänkare med passande pondus.
Apropå gamla bekanta är Volker Schlöndorff för övrigt också snart Sverigeaktuell med en ny film, ”Dödslistan” också den om andra världskrigets förbrytelser.
De är tillbaka, och de har något att säga.
Det känns tryggt.