Lena Koppels ”Hur många lingon finns det i världen?” från 2011 var en dramatisering (och romantisk förenkling) av verklighetens framgångssaga om ett gäng förståndshandikappade som med hjälp av eldsjälen Pär Johansson bildade Glada Hudik-teatern. Det var en fyrkantig, tillrättalagd och inställsam historia som ändå blev något av en publikframgång, vilket uppenbarligen gav filmmakarna blodad tand.
In kliver uppföljaren, en bräcklig och tunn skapelse som talar tydligt och långsamt så att alla ska förstå. Här får Claes Malmbergs rollfigur, pappa till en tjej med downs syndrom, en större plats än i ettan. Han ska göra en dokumentär om Glada Hudik-gänget och får sin gamle vän Max (Per Morberg), nu en framgångsrik men desillusionerad modefotograf i New York, att stå för kameraarbetet.
Jo, faktiskt. Den suicidale Max tackar helt otippat omedelbart ja, vilket är filmens enda dramaturgiska överraskning. En kort sekund verkar det faktiskt som om vi ska slippa det väntade ”den ovillige hjälten”-scenariot, att Lena Koppel och medförfattare Santiago Gil ska gå en annan väg än den självklara men icke; motståndet kommer istället strax där efter, när Max verkligen inser att vad det är för slags jobb han har åtagit sig.
”Förståndshandikappade är ju skitjobbiga”, utbrister Max och alla vi i publiken vet ju att så ska man inte säga och den här killen kommer snart inse att även de som har en kromosom för mycket är värda respekt och kärlek.
För det är de ju. Givetvis.
Verkligen.
Men kan vi bara för en stund lägga undan det självklara, det behjärtansvärda och koncentrera oss på filmen?
Kokboksmiljonären Per Morberg gör här en inte speciellt övertygande insats som en alienerad och deppig man som sakta men jäkligt säkert kommer över den till den ljusa sidan. Men okej, han har inte mycket att spela mot, för eller med.
Allt ska talas ut i tydliga repliker. Koppel och Gil verkar vara allergiska mot det subtila.
Vanna Rosenbergs roll är i sammanhanget påfrestande käck och redig på parodiskt Sickan Karlsson-vis. Hon avfyrar på fullt allvar ett batteri av pilsnerfilmsrepliker. Favoriten är ”Vilken trallgök!”, som hon kvittrar mot en bakfyllesur Max.
Visst får filmen lite liv och närvaro när amatörskådespelarna, i de dokumentära delarna, får berätta om sina liv, om vilka hinder och fördomar de möter i vardagen, men det är ringa tröst när det fiktiva kringverket förminskar dem till ett gäng kluriga krumelurer som tvingas flankera ett tomt och trubbigt framfört händelseförlopp.
Hur många fler behjärtansvärda komedier om Glada Hudik finns det plats för i världen?
Ni vet svaret.