Betyg: 2 av 5
Regi: Lena Koppel
I rollerna: Sverrir Gudnason, Vanna Rosenberg, Mats Melin, Theresia Widarsson, Bosse Östlin, Ellinore Holmer, Maja Carlsson, David Gustavsson, Claes Malmberg, Marie Robertson
”Hur många lingon finns det i världen?”
Frågan är besläktad med ”Hur många filmer om en eldsjäls kamp mot en oförstående omgivning finns det i världen?” Svaret är detsamma i båda fallen: Många. Väldigt många.
Vilket följaktligen ställer vissa krav på den som vill plöja denna redan hårt plöjda feelgood-fåra:egensinne, finess och ärlig tro på att man har något viktigt att berätta.
Åtminstone det sistnämnda finns i här i Koppels bidrag i subgenren, där hon och manusförfattarna med konstnärlig frihet berättar om verklighetens Glada Hudik-ensemblen – bestående av ett gäng utvecklingsstörda personer – och deras framgångar på teaterscenen. Eller nja, främst handlar det väl om Pär Johansson, mannen som drog igång det hela, trots att han i begynnelsen motarbetas av fyrkantigt tänkande kommuntjänstemän och oroliga föräldrar. I filmen heter han Alex och spelas av Sverrir Gudnasonsom tidigare har visat prov ett brett register men här tvingas han gå en tydligt snitslad utvecklingsbana från strulputte till ansvarstagande man. Vanna Rosenberg gör en otacksam och storögd insats som styckets Prussiluska.
I originalmanus, skrivet av bland andra Maria Lundqvist, är huvudrollen en kvinna (Lundqvist skrev den åt sig själv) som bland annat blir kär i en lätt förståndshandikappad man. Det är naturligtvis omöjligt för en utomstående att veta om det var ett mer givande manus, men just den premissen låter onekligen mer utmanande än den tillrättalagda och bitvis fumliga (linjen med Alexs familj slarvas helt bort) historien som serveras här. Det var för övrigt en del kontroverser kring filmen i höstas, då Lundqvist beskyllde Koppel för att ha stulit hennes film.
Det tar naturligtvis emot att kritisera ett till hundra procent behjärtansvärt projekt som detta men filmmakarna har gjort det svårt för en simpel recensent att agera annorlunda. En film som hela tiden upprepar temat ”det finns inga gränser” bör inte med hela sin apparition motsäga sig själv; det fyrkantiga tänkandet må vara av ondo på dagcentret i Hudiksvall men är uppenbarligen att föredra när man producerar underhållning för massorna.
Alla dessa övertydligheter i skådespeleri och text skulle i och för sig kunna insinuera att filmen i första hand vänder sig till samma publik som radioprogrammet ”Klartext” (som läser nyheterna långsamt och på lätt svenska) – vilket ju med tanke på berättelsen innehåll vore kongenialt – men å andra sidan gäller ju dessa omständigheter för merparten av svensk mittfårefilm.
Fredrik Sahlin
Andra recensioner:
Betyg: 3/6 Svenska Dagbladet
Betyg: 3/5 Dagens Nyheter
Betyg: 3/5 Expressen
Betyg: 3/5 Aftonbladet