Förhandssnacket hade gjort undertecknad, som genom åren har lapat i sig ohälsosamt mycket brottsfiktion, rejält nyfiken på pseudonymen Lars Kepplers debut Hypnotisören. Haussen visade sig emellertid vara klart större än romanens litterära förtjänster.

Visst, makarna Ahndorils (Lars Keppler) prosa hovrar så klart långt över Camilla Läckbergs och Liza Marklunds marknivå men om man skalar bort det sensationssuktande gottandet i blod och psykopati återstår en förvisso snyggt konstruerad men ändå ganska elementär who-dunnit-intrig.

En vanlig familj blir i princip helt utplånad av vad som ser ut som en vettvillings verk; tonårssonen överlever men är inte kontaktbar, varför den handfallna polisen tar hjälp av titelns yrkesman för att få tag på den som utfört de hemska dåden.

Någon assistans från Lasse Hallström kan de dock inte räkna med. Han, och manusförfattaren Paolo Vacirca, verkar nämligen ganska ointresserade av den sidan av saken. Vilket förvisso är positivt, alltså viljan att gå en egen väg, men kanske inte rådigt när man gör film av en kriminalroman som ju av genreskäl lutar sig hårt mot just brottshistorien.

Polisen jobbar i stora delar utanför bild medan kameran hellre hänger hemma hos den sömnstörde och deprimerade hypnotisören (Mikael Persbrandt och hans fru (Lena Olin).

Lasse Hallström framstår här mer än vanligt som filmvärldens tjuren Ferdinand, han bryr sig inte om att de andra alfahannarna stångas och går på, han är mest intresserad av relationshistorien – det kärvande förhållandet mellan Persbrandts och Olins rollfigurer.

Och det är faktiskt här filmen lever, vi får se några verkligt mättade scener ur ett äktenskap. Otrohet, svartsjuka, kommunikationsproblem.

Vi tror på det vi ser.

Det är för övrigt kul att se Lena Olin igen. Hon tar verkligen i från tårna när hon spelar.

Men här finns så klart varken tid eller rum över för djuplodande relationsanalys. Hallström använder sig istället av en klassisk Hollywood-formel: familjeterapi medelst yttre dödligt hot. Vi har sett det i ”Cape Fear”, ”Independece Day” och tusentals andra filmer: en kärnfamilj hotas av inre söndring men kittas ihop igen när omvärlden attackerar.

Alltså ett kärnfamiljs- och systembevarande tema som de amerikanska mainstreamberättarna får i modersmjölken, och det verkar med åren ha sipprat in i Hollywood-Hallström också.

Kort sagt en förvånansvärt ospännande spänningsfilm.

En films första, självklara uppgift är att ge oss svaret på den basala frågan: Varför ska jag se detta? När svaret bara lyder ”för att det bygger på en populär bok” är filmen illa ute.