Maria (Gunilla Röör) befinner sig i ett nedsläckt badrum med levande ljus när han ringer. Hennes älskare Mikael (Michalis Koutsogiannakis) har kommit till stan en dag för tidigt och undrar om de kan träffas redan ikväll. Vi förstår att Maria redan är upptagen med romantik fast på ett annat håll och Mikael får gå ensam till sitt hotellrum.
Utbytet varar bara i några sekunder men redan här i öppningsscenen förstår vi väldigt mycket om paret som filmen skall handla om.
Regissören Gorki Glaser-Müller har tidigare gjort kortfilmer så som ”Kurt & Oves bilservice” (2008), ”Vattenmelonen” (2006) och ”Tjejen med videokameran” (2005). Långfilmsdebuten är vågad på många sätt. ”En gång om året” är ett kammarspel om otrohet och kärlek. Vi möter ett medelålders par som är väldigt avklädda. Vi skall fördriva 71 minuter i samma rum som dem.
Hur skall det gå?
Min nervositet lägger sig väldigt fort. Jag är i trygga händer. Glaser-Müller vet i allra högsta grad vad han håller på med – vilket inte betyder att spänningen avtar. Under filmens gång är det helt omöjligt att veta hur det kommer sluta. Något som känns tämligen unikt. Det var flera år sedan jag inte kunde förutspå ett filmslut och det är svårt att skriva om ”En gång om året” utan att avslöja för mycket. Men man kan säga så här:
Maria är läraren som aldrig vågat bli älskad på riktigt. Mikael är affärsmannen som aldrig vågat älska Maria. I trettio år har de träffats – en gång om året i olika hotellrum. Så många möten genom åren att det uppstått ritualer. Båda lägger sina vigselringar i ett vattenglas vid sängen innan de dyker ner i varandra. Efteråt tar de fram almanackorna och planerar nästa års möte. Solen går upp, magin skingras och de frågar varandra torftig: ”Funkar vecka 32 för dig?”
Glaser-Müller är en mästare på små detaljer. Inget är övertydligt – ändå är väldigt lite otydligt. Och även om Maria säger: ”Det här är sista gången” redan innan de klivit in på hotellrummet, tror man henne inte för ett ögonblick.
Smidig klippning och enkla grepp så som varierande hotellrum, daterade mobiler, och smarta modedetaljer gör att vi förstår att relationen har hållit på i evigheter. Vi behöver inga texter med ”10 år tidigare”. När vi möter paret som riktigt unga har de inte sminkats till oigenkännlighet. Ungdomen har man löst på ett enkelt men rätt ovanligt sätt.
Mest imponerande är ändå dialogen. När paret pratar med varandra vet vi inte hur mycket av det som hörs är uttalat och hur mycket av det vi hör bara sker i deras tankar. Vi får aldrig veta vad som egentligen sägs och vad de inte orkar/vågar säga till varandra. Vi förstår bara att någonstans på vägen har paret valt att inte bli vuxna tillsammans.
Utanför hotellrummet har de jobb och familjer och svenssonliv – allt det där de lovade varandra att inte bli. Men inne på rummet är det annorlunda. Här är de ansvarslösa tonåringar igen. Det är en del av pakten de slutit med varandra. En 30-årig pakt som vid flera tillfällen varit nära att brytas, men som de hållit sig till slaviskt.
Idiotiskt kanske. De älskar ju varandra.