I Dustin Hoffmans regidebut dör ingensenildement av svält.

På det exklusiva ålderdomshemmet för gamla förmögnamusiker serveras hela burkar aprikosmarmelad till frukost. Ingen stirrar utgenom fönstret med tom blick under flera timmar i brist på aktivitet – gamlingarnaföreläser om opera för ungdomar eller lär sig dansa med personalen, som alltidhar tid. Och istället för blöjvåg finns en gullig föreståndarinna tillgänglignär gubbarna vill prata om sin kuk.

I berättelsens centrum står fyra pensionerade och charmigt glömska operastjärnor som tänkt framföra Verdis ”Rigoletto”.  Hemmet hotas av nedläggning och för att rädda det ska alla gamla rävar sätta upp en galaföreställning föratt samla ihop donationer från andra rika. Kort sagt: det gäller attleverera.

Dustin Hoffman har gjort en kärlek i demensens tid med dramaturginav en klassisk sportfilm. Kvartetten måste hitta en stjärnspelare – superdivanJean Horton – sedan reda ut gammalt groll, växa tillsammans, träna på uppgifteni ett montage – och slutligen göra sin grej.

Det där sista hoppar dock Hoffman över, vilketär konstigt med tanke på att hela filmen byggt emot ”galan”, som den arroganteregissören tjatar om så att man hört det fyra gånger innanfilmen är slut.

Att finalnumret slopas och därmed  lämnar musiken är periferin i en film om upptinade musiker är märkligt, det är som att avsluta”Mighty Ducks” utan att ge publiken sista vinsten mot de ondskefulla Isländarna.