Stora delar av den finska befolkningen satte memman i halsen när det för dryga två år sedan avslöjades att huvudrollen i filmen om nationalhjälten Marsalk Mannerheim skulle spelas av en svart man. Nu har Jönssonligans Vanheden inte riktigt samma nationalromantiska dignitet, men reaktionerna var ändå likartade när Alexander Karim trädde fram som den nye uttolkaren av den gamle glidaren.
Karim gör utan tvekan Vanheden till sin, men det är inte han som utmärker sig mest. Inte heller den genusadderade Rocky (Susanne Thorson), utan Simon J Berger. Det var med en suck jag läste att Berger, en av de absolut främsta av de unga aktörerna i landet just nu, skulle låna ut sig till ett sånt här spekulationsverk, men han lyckas faktiskt skapa trovärdigt liv även i den skissade karaktären Charles Ingvar Jönsson.
Berger ger Gösta Ekmans inmutade figur en ny melankolisk pondus, ja, hans blåtonade insats ger hela det här bräckliga – men bitvis ändå överraskande charmiga – bygget någon sorts fundamental stadga.
Eftersom rikets mest framgångsrike actionproducent Fredrik Wikström Nicastro (”Snabba Cash”-trilogin samt nyliga actionversionen av ”Pojken med guldbyxorna”) styr bakom kulisserna, blir det åka av redan från förtexterna. Ett effektivt berättande med serietidningskänsla sätter oss snabbt på banan, och sedan är det kuppfilm av snällsvennigt ”Oceans Eleven”-stuk till sista bildrutan.
Stundtals rätt frejdigt, som sagt, men alla oblyga klichéer, tydliga produktplaceringar och några småkrystade vändningar (romantiken känns inte helt förankrad) gör att vi aldrig glömmer bort att det är en rent ekonomisk beräkning som rusar fram där på duken.
Vilket leder fram till frågan huruvida vi verkligen behöver en uppdatering av Jönssonligan? Den är snarast av retorisk karaktär. Och egentligen felställd. Mer korrekt: Behöver den kommersiella filmbranschen en uppdatering av Jönssonligan?
Svaret är uppenbarligen ja. ”Den perfekta stöten” har nämligen fått sex miljoner från det ”Automatstöd” som de svenska filmproducenterna på något sätt lyckades trumfa igenom i Filmavtalet.
I korta drag går det ut på att de projekt som förmodas sälja mycket biljetter, det vill säga kommer dra in mycket pengar, också ska få en massa pengar från staten. Alltså snarast ett slags arbetsmarknadsstöd som ska se till att folk i branschen ska få jobb, och att Jönssonligan är här för att stanna.
För evigt.