Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Julsnyftare för prissäsongen

Julsnyftare för prissäsongen

Tiden på året som premierar sentimental smärta är här och ”Manchester by the sea” lever upp till förväntningarna men inte mycket mer, enligt Kristoffer Viita.

Det kanske är lite fånigt att fokusera på Hollywoods popularitetstävlingar, men det är något med den här tiden på året som lockar fram det.
”Prissäsongen” kan lätt göra en blind för att en viss typ av välspelade filmer stjäl mycket av uppmärksamheten utan att presentera helt nya idéer.

Filmer om lidande, oftast. 

Kanske blir 2016 året när Casey Affleck går om sin mer berömde brorsa i kredd. Inte bara för att minnet av Bens Oscarsstatyett för ”Argo” bleknat efter kalkonprodukten ”Batman V Superman” utan för att ”Manchester by the sea” är precis en sån megadeppig prisfilm som förvandlar en stabil karaktärsskådespelare till stjärna. Det beror förstås på om Casey Afflecks förflutna av påstådda sexuella övergrepp påverkar Oscarsjuryn på samma sätt som för Nate Parker. "Birth of a nation"-regissören var favorittippad till de tyngsta priserna, men förlorade sina chanser efter att amerikanska medier grävde upp en gammal våldtäktsanklagelse från hans ungdom.  

Men, om vi nu fokuserar på själva filmen: Affleck spelar Lee, som lufsar runt i Boston på sitt jobb som vaktmästare. Han suckar sig igenom jobbet. Vissa av hans hyresgäster vill ligga med honom och andra anklagar honom för trakasserier. Lee orkar knappt bli irriterad och ser nästan ut att vara förstoppad av obearbetad smärta. Sorg som exploderar i oprovocerat våld när han dricker. 

När Lees bror dör av en hjärtattack blir han plötsligt otippad vårdnadshavare för den överlevande tonårssonen Patrick (Lucas Hedges) och måste flytta tillbaka till sin gamla hemstad vid kusten. Manchester, Massachusetts.
Det går rätt bra eftersom grabben är ovanligt tuff och välanpassad. Han har hockeyträning, bandrep och två flickvänner (!). Det blir en svårare process för Lee.

I tillbakablickar lär vi oss att Lee haft en familj, men att någonting fruktansvärt har hänt. Lees nya ansvar för Patrick triggar traumat samtidigt som det kan bli en chans att bearbeta och läka det.  

Affleck gör en imponerande prestation, med en stoisk fasad och en underliggande desperation. Michelle Williams som spelar hans exfru har ganska lite att göra men överglänser alla i en scen av återförening så laddad med misär att det knappt går att fortsätta titta.

Ändå saknar”Manchester by the Sea” någonting jag inte sett förut. om jag ska följa någon som tappat livslusten efter en familjetragedi och får en "andra chans" föredrar jag nästan James Francos väldigt likartade plågor i Wim Wenders ”Every thing will be fine” från förra året. 

”Manchester by the sea” hyllas väldigt mycket och en hel del är välförtjänt, men mycket handlar också om filmens oklanderliga tajming under en period som helt enkelt kräver sin obligatoriska julsnyftare.

Manchester by the sea

Visa

Betyg: 3

Regi: Kenneth Lonergan

Skådespelare: Casey Affleck, Michelle Williams, Lucas Hedges