”Klippet” utspelar sig i ett kulet Frankrike långt från den franska mytbild där jovialiska basker- och baguetteutrustade frankofiler spatserar mellan pittoreska charkuterier och väldoftande boulangerier. Det här är krisens Europa, manifesterad i lågpriskedjan Discount där de hårt drivna och lågavlönande anställda får nys om att företaget planerar att ge några av dem sparken.
Vissa resignerar, andra planerar handfast hämnd, och börjar stjäla prylar från lagret för att sedan sälja dem till underpris i en egen lokal en bit från stan.
Det är såklart lätt att sympatisera med arbetarna. Även Annie Lööf skulle nog hålla med om att just de här egenföretagarna går lite för långt när de ställer de anställda mot varandra i en slags ständigt pågående tävling där den som är långsammast i kassan riskerar avsked, där allas toalettbesök klockas av inhyrda ordningsvakter, och där alla muddras vid arbetsdagens slut.
Upphovsmannen Louise-Julien Petit har många filmer bakom sig som assisterande regissör men det här är hans debut i det långa formatet (regi och manus). Tilliten till publikens förmåga till att dra egna slutsatser verkar dock inte vara stor. Han gör visserligen ett halvhjärtat försök att även göra människa av den lokala chefen Sofia, men landar där bara i en trist gammal kliché om karriärkvinnan som i grunden lider av att hon låtit karriären gå före familjebildandet.
Hon och några av hennes anställda tillägnas några extra scener som ger oss en bild av deras liv utanför arbetsplatsen men i de flesta fall är det rätt tomma skisser, inte minst gäller det just Sofia vars öde stympas utan misskund. Sannolikt ligger det kvar på klipprummets golv.
Även om det utan tvekan är en berättelse i tiden, och bara därför sevärd för den som gillar att via filmen ta tempen på omvärlden, har Louise-Julien Petit lite svårt med balansen mellan å ena sidan den politiska pamfletten och andra sidan ensemblekomedin av feel good-karaktär.
Visst går de tu alldeles utmärkt att kombinera, det har ju föregångare i genren, som Ken Loach och Mike Leigh, bevisat multipla gånger, men då krävs lite större engagemang och emfas i båda riktningarna.
Istället för både och, blir ”Klippet” tyvärr varken eller.