Som en paus i lustiga huset innan den ack så dystra ”Batman v Superman” får sin riktiga uppföljare – ”Justice League” – kommer nu stökpatrullen ”Suicide Squad”. Ett gäng sociopatiska freaks som rekryteras av amerikanska regeringen för att rycka in när inget annat hjälper.
I en hård värld behövs hårda bandage. Det är visserligen rätt oklart vart hotet kommer ifrån, men politiska högdjuret Amanda Waller (iskallt spelad av Viola Davis) vill inte vänta utan sätter ihop ett team av fängslade superskurkar som måste lyda order, annars exploderar deras skallar. Det ser stridspitten Rick Flagg (Joel Kinnaman) till.
Vi träffar Deadshot. Världens pricksäkraste lönnmördare som drömmer om att träffa sin dotter igen. En roll som Will Smith faktiskt lyckas skänka viss trovärdighet, även om det verkar lite väl präktigt att dottern är ”toppelev” och samtidigt bor hemma hos sin missbrukande mamma.
Harley Quinn: Jokerns f.d. psykolog som låtit sig hjärntvättas och blivit hans maniska flickvän. Margot Robbie är filmens största behållning när hon slaktar monster med baseballträ och reciterar rösterna i sitt huvud (”Vad sa ni? Ska jag döda alla och rymma? Nej jag bara skojar, de sa något annat”). I återblickar blir hon förförd och misshandlad av Jared Letos perversa Joker-inkarnation och i drömsekvenser får vi se hur hon fantiserar om en trygg familjetillvaro. Trots billiga poänger om att hon ”slutat med sina mediciner” och kamerans fokus på hennes bakdel är Harley Quinn gängets mest nyanserade pappfigur.
Vilket kanske inte säger mycket.
Vi måste också följa Boomerang: en bankrånare från Australien som gillar att dricka öl och kan använda en bomerang (han är från Australien!). I övrigt har han inga förmågor utöver att ragga på Katana, en svärdsmästare som kan döda jättebra med en Katana (hon är asiat!). Killer Croc är någon slags muterad krokodilman och just det: en latinogangster jag glömt namnet på och med ansiktstatueringar har förmågan att eh, spruta eld.
OBS-klassen av delinkventer måste kallas in när deras mäktigaste medlem, den urtida häxan Enchantress, tinar upp sin brorsa och skapar en armé av hjärndöda krigare med herpesbubblande ansikten.
Det är inte mycket till konflikt, men det duger tack vare det ursinniga tempot och att filmen mestadels utspelar sig under ett och samma uppdrag utan pseudo-filosofiska utläggningar om ”hjältens roll”.
”Deadpool” från i våras bröt banan för antihjälten i den nuvarande superhjältevågen, hade bättre skämt än ”Suicide Squad”, men var stundtals frustrerande självmedveten. Då är det mer hjärtevärmande att ”Training Day”-författaren David Ayer låter busarna i självmordspatrullen få sin scen för grupp-bonding där alla ventilerar varför de är så missanpassade bastarder. En finstämd motvikt till alla superhjältar som liknar balens kung och drottning.