Regissörerna Rønning & Sandberg har blivit något av hovleverantörer av norsk heroism: samma duo gjorde även hjälteporträttet av motståndsmannen Max Manus som fajtades mot nazister under den tyska ockupationen. Norrmännen gick då man ur hytte för att stärka sig i sin bild av den norska folksjälen, samma sak skedde när ”Kon-Tiki” hade premiär i höstas.
Norge gillar sina nationalikoner.
Märkligt nog blev även många norska kritikerkollegor till sig i trasorna över detta påkostade skrytprojekt om nationalikonen Thor Heyerdahls mest mytomspunna äventyr.
Visst är det tekniskt sett en fullgod skapelse, inte minst gäller det hajarna, valarna och flygfiskarna men även foto, mask och allt annat som har med det fysiska och digitala byggandet av en bild. Värre är det med tankegods, konflikt och stämning som verkar vara hämtade direkt från pojkrummets raffelromantiska men enkelspåriga värld.
Den enda motsättningen värd namnet här, är den mellan människa och natur (speciellt då hajarna som till och med återkommer oftare i filmen än i den här texten). Jo, här suger det till i magtrakten ibland.
Konflikten mellan den genialiske huvudpersonen och den icke-övertygade omvärlden, däremot, är ett lika självklart som tröttsamt schablonartat inslag i en biopic, och den mellan besättningsmedlemmarna är på samma sätt av enklaste art.
Precis som i ”Max Manus” handlar det här mest om vem som är man och vem som är mus.
En knubbig resenär visar sig vara fegis. De andra morske männen med mod i bar bringa och framgång i blick kallar honom inte morsgris, men det lyser i ögonen på dem.
Den här banala uppdelningen mellan mes och modig fick, inte helt oväntat, den utpekade fegisens arvingar att gå i taket.
Thor Heyerdahls framfart över oceanen startade i Peru och strandade lyckosamt i Polynesien (det är ingen spoiler, det är historiska fakta) och samtiden ansåg det bevisat hur öarna en gång i tiden hade befolkats.
Den här hyllningsfilmen förminskar paradoxalt nog expeditionens betydelse. Plötsligt framstår hela projektet som resultatet av en egocentrisk mans skriande behov av uppmärksamhet.
Med risk för att dra på sig en hel norsk nations vrede: den legendariska trippen ter sig faktiskt rätt onödig. Karln kunde ju likaväl ha skrivit sitt namn på några kokosnötter och kollat om de flöt hela vägen över Stilla havet.
Det hade dock inte blivit en speciellt spännande film. Det heller.
Men hajarna är fina.
Reporter i inslaget: Christina Börjlind
Klippning: Åsa Wendel