Historien om Dr Faust och hans oförsiktiga kontrakt med djävulens utsände, Mefistofeles, valsade runt i Europa långt innan Johann Wolfgang von Goethe satte den på pränt i början av 1800-talet. De gamla versionerna av myten var, vad jag läst mig till, lite mustigare, lite mer hardcore – Dr Faust fick sitt straff, objektet för hans passion, Margarethe, fördärvades - men Goethe polerade historien, gjorde den mer salongsfärgig.
Och här kommer Sokurov och släpar ut den i rännstenen igen.
Det här är nämligen en köttig, burlesk och ibland grotesk variation på temat.

Det ska inte avslöjas exakt vad som händer i den här versionen, men man kan lugnt säga att regissören Sokurov gör en egen och egenartad tolkning.
Inte minst gäller det Mefistofeles som i ryssens händer blivit en ömklig narrliknande figur, en ruggig mix av Gollum och gris, där svansknorren ser ut som en liten felplacerad manslem.

Apropå nämnda manliga organ sätter Sokurov tonen snabbt. Efter en inledande datorgenererad flygbild över dramats hemstad frontalkrockar vi med en närbild på ett liks såriga syfilispenis – den sitter på en döing som Dr Faust håller på att dissekera i sökandet efter människans själ. Och på den vägen är det.

Men det grova vägs upp av stil- och själfulla bilder i ett ambitiöst fotoarbete – som för tankarna till gamla tyska expressionister som Fritz Lang och F. W. Murnau (den senare satte för övrigt också tänderna i ”Faust”). Främst är det väl det nästan kvadratiska bildsnittet som ger suggestiv stumfilmskänsla, men även experimentlustan, den kreativa ljussättningen, gestiken, det dramatiska ljudbandet.

Det ska tilläggas att det höga betyget är en uppskattning, en extrapolering. De ansvariga för pressvisningen gjorde nämligen sitt bästa för att sabotera upplevelsen, det tog i runda slängar 80 minuter innan maskinisten uppfattade att hen visade filmen i fel format…vilket ju onekligen var lite störande, men med lite god vilja, erfarenhet och den avslutande halvtimmen som estetisk referens var det ändå möjligt att föreställa sig den bildprakt som (förhoppningsvis) väntar ordinarie biobesökare.

Men så är ju Alexandr Sokurov en av de mest inspirerade bildmakarna just nu. Han var lärling till legenden Tarkovskij och har på senare decennier blivit ett av hemlandets största namn. Inte minst genom den tetralogi om makt, som denna film avslutar.

Men internationellt är han ändå kanske mest känd för sitt megaprojekt ”Den ryska arken” från 2002, ett historiskt drama som består av en enda lång åkning, på 90 minuter, genom Vinterpalatset i St Petersburg - ett imponerande verk som i alla fall när det gäller teknik och tajming, sätter dumstrut på de flesta andra filmmakare med konstnärsdrömmar.

”Faust” är självklart inte ett lika stort projekt men likväl en udda och mäktig upplevelse.