I ett obestämt afrikanskt land, söder om Sahara, pågår ett skoningslöst inbördeskrig. Regeringens organiserade och uniformerade styrkor är ansatta av ostrukturerade och desperata rebeller. För det mesta påtända snubbar beväpnade med AK-47:or och utplånade samveten.
För rebellerna är det inget problem att inta Komonas (Rachel Mwanza) by, rada upp männen på knä på stranden och skjuta dem. De beordrar Komona att skjuta sina egna föräldrar, vilket hon gör eftersom alternativet – att de skall huggas ihjäl med machete, är mycket värre.
Så inleds ”Krigets barn”.
Komona berättar för sitt ofödda barn hur det gick till när hon kidnappades som 12-åring och tvingades bli barnsoldat åt rebellerna. Hon förklarar allt för barnet eftersom hon tror att hon inte kommer vara förmögen att älska igen.
Efter allt hon gjort, alla hon dödat, tror hon inte hon kan känna kärlek till någon. Särskilt inte ett barn som tillkommit från upprepade våldtäkter. Om barnet inte blir älskat skall det i alla fall få veta varför.
Efter att ha avrättat sina föräldrar slängs Komona i en kanot och fraktas långt in i djungeln till rebellernas bas. Omständigheterna är vidriga. Hon misshandlas och beskriver övergreppen de andra får utstå med barnslig mjuk röst. Man tror inte hon kommer klara sig länge men efter att hon lyckats överleva en överraskningsattack från regeringens soldater anses hon plötsligt ha magiska krafter.
Komona kan se spöken i djungeln och förvarna om attentat – rebelledaren Great Tiger inser hennes värde och gör henne till sin ”War witch”. Något som räddar henne för stunden men gör livet odrägligt i längden.
Rachel Mwanza gör en mycket stark roll i en väldigt hemsk film. Komona är en genuin överlevare och hjälte. Hon är bara 12 år när hon får sin AK-47:a och 14 år när hon avslutar historien.
Vi får följa med under dessa två fruktansvärda år som går att utstå med hjälp av regissören Kim Nguyen mjuka hand. Filmen genomsyras av en sorts magisk realism där döda och levande går sida vid sida.
Eftersom vi aldrig vet var vi är exakt och varför rebeller och regering slåss med varandra får filmen inte den politiska förankring som krävs för att analysera det som händer.
Vi väljer inte sida utan åker bara med på resan – och när det riktigt vidriga sker är det aldrig i bild. Kanske är det en försköning, men verkligheten orkar man ju knappt ta in ens i korta nyhetsinslag.
”Krigets barn” nominerades till en Oscar för bästa utländska film men förlorade till Michael Hanekes ”Amour” och har även vunnit priser i Berlin och Tribeca. Trots filmens djupa mörker rymmer den också en kärlekshistoria som både är söt och rörande – mitt i ett skitigt krig tar folk ändå hand om varandra och hjälps åt.
Att Komona krigar i en smutsig Abercrombie Fitch t-shirt är en blinkning till den rika värld som vänt henne ryggen. En värld där kidsen också bär märkeskläder fast köpta, inte skänkta, och utan en AK-47:a som accessoar.