Jag älskar visselblåsar-filmer. Filmer där journalister med patos sätter dit makten eller där den drivna ”lilla människan” (som ofta är Julia Roberts) avslöjar stora konspirationer. De verkar dessvärre ganska otrendiga för tillfället, dessa filmer som i individfixerade biopic-tider inte kretsar kring en häpnadsväckande begåvning eller människoöde, utan drivs av envishet, rättspatos och hårt grupparbete.
Förra årets Oscarsvinnare ”Spotlight”, om en grupp grävande journalister som avslöjar systematiska sexuella övergrepp inom katolska kyrkan, var en glad men otidsenlig överraskning. Den kollektiva, utdragna kampen, det ändlösa arkivplöjandet, det enträgna arbetet med rättvisan som drivkraft.
Lika osamtida som ”Spotlight” känns franska medicin-thrillern ”Kvinnan från Brest”, av regissören och skådespelaren Emmanuelle Bercot. Filmen bygger på den sanna historien om en av Frankrikes största läkemedels-skandaler och marknadsförs som en fransk ”Erin Brokovich”. En lungläkare på universitetssjukhuset i franska Brest misstänker ett samband mellan en diabetesmedicin och dödliga hjärtklaffsfel. Med en galen envishet lyckas hon starta ett forskningsprojekt för att kartlägga medicinens biverkningar och tar upp kampen mot det stora läkemedelsföretaget.
Läkaren i fråga spelas av Sidse Babett Knudsen, denna danska kameleont som efter att ha spelat statsminister i tv-serien Borgen fått en internationell karriär, bland annat i amerikanska android-dramat West World. Hon glider in i alla möjliga sammanhang, Babett Knudsen, känns självklar men gör alltid avtryck. Särskilt här som lungläkaren Irène Frachon: hon domderar och svär och skojar och skrattar. Någon subtilitet är det inte frågan om, men en färgstark och rolig roll.
Förutom starka rollfigurer, använder sig Bercot av infälld grafik för att öka spänningen och spotta upp den otroligt tråkiga datamängd som ligger till grund för avslöjandet. Resultatet är ganska klumpigt. Det är såklart en utmaning att göra komplicerad medicinsk forskning intressant och engagerande och filmen brottas med att berätta för mycket av det man redan förstår och för lite av knöliga medicinska termer och läkemedelspraxis
Berättandet är en smula orytmisk, den rivstartar för att sedan stanna av och lunka på ett bra tag innan den hämtar upp energin igen. Turerna med franska läkemedelsverket och den relativt osexiga forskningsstudien är säkerligen verklighetstrogna, men Bercot hade nog kunnat förenkla en del för att få manuset att svänga lite mer.
Som tur är piggar den outtröttliga Irène upp även de sömnigaste sittningarna i förhandlingsrummet med läkemedelsdjävlarna, och några riktigt chockerande köttiga operationsscener får mig att faktiskt hoppa till och vara på alerten. De som är känsliga för bensågar, skalpellsnitt och närbilder på slafsiga hjärtklaffar varnas härmed.
”Kvinnan från Brest” är en riktig patosfilm med ett viktigt ärende och många roliga infall. Jag hoppas verkligen den är början på en renässans för visselblåsarfilmen.