Det började för drygt 40 år sedan. Den unge patosfyllde dokumentaristen Rainer Hartleb åkte ut till den nu filmkända förorten för att via en klass med ettagluttare spegla det samhälle som de och vi levde i. Resultatet sågs i den hyllade ”Barnen från Jordbro” (1982) och sedan dess har Hartleb återvänt med jämna mellanrum, i nu sammanlagt sju filmer.
I den senaste (sista?) i Rainer Hartlebs Jordbro-svit är vi som titeln antyder inte längre kvar i den nedgångna miljonprograms-orten utanför Stockholm. Nu handlar det om barnens barn, spridda över jordklotet och klassgränser. Eller, nåja, man går inte ofta från radonkoja till penthouse på en generation, men de flesta som figurerar här har inordnat sig i den allt bredare medelklassen.
Hartleb säger sig inte längre vara lika intresserad av det sociologiska perspektivet; vill hellre skildra individerna. Det märks. Här strösslar han ymningt med nu uppvuxna Jordbro-bor och deras efterkommande; pumpar på med korta utdrag ur så många livsöden att jag till slut har svårt att hålla koll på vem som är vem.
Vissa klamrar sig såklart fast i minnet, som sekvensen med mannen som dött och lämnat en sörjande familj efter sig, men på det stora hela är det inga stora dramatiska skeenden. Någon gifter sig, en annan flyttar till Australien och hem igen. Livet kan vara knepigt, det dyker upp några gupp i vägen men alla mår ändå rätt bra.
Det är en tunn gräns mellan det vardagliga och det banala – och Hartleb kryssar fram och tillbaka, i nära två timmar. Utan tydlig riktning och uppsåt men med ursprungsfilmerna som en fortfarande pulserande kärna, även om glöden har börjat mattas.
Rainer Hartlebs svit är ju ett imponerande livsverk, en enorm bedrift att förbluffas av. Den första filmen var unik i sitt slag, och fortsättningen givet sevärd. Det var alltid spännande att återvända till Jordbro och guldbaggen för ”En pizza i Jordbro” var självklar (där fanns en helt annan stringens än här) men nu när TV-tablån dignar under den ”vanliga” människans berättelser – från medberoende i ”Djävulsdansen” till valfritt dokudrama – känns just den här flugan på väggen inte längre riktigt lika unik.