Guldpalmsvinnaren brukar i och för sig alltid vara svårtippad, den följer sällan ett mönster (men så byts juryn också ut varje år), men ska man ändå hitta ett gemensam nämnare skulle det vara att den film som äras högst gärna får vara ett långt och tungt drama.
Korta komedier är lika vanliga i Guldpalmsammanhang som köttbullar i en veganbuffé.
Man kan kanske inte kalla Ken Loachs, och evige parhästen Paul Lavertys (manus) segrare för ren komik, men här gör de det som de är bäst på, levererar ett tungt politiskt inspel med ett handlag som är så lätt att det nästan kan misstas för att vara nonchalant.
Berättelsen om vänskapen mellan den ärrade arbetaren och den ensamstående mamman, och deras utsatthet i ett Storbritannien med ett urholkat välfärdsystem, delar ut några välriktade dagsedlar åt höger och vänster, mest åt det förstnämnda, men glömmer aldrig bort sina huvudpersoner.
När Loach & Laverty vann förra gången, 2006, med ”Frihetens pris” (om 1920-talets irländska frihetskrig) var det parets mer plakatbärande sida som triumferade, här är det ”feel good” av den art som Ken Loach, Mike leigh och andra britter, skapade långt innan begreppet salufördes för första gången – och sedan sattes i galopperande inflation av amerikanska löpande-band-produktioner.
Men ändå… med tanke på att starfältet erbjöd en hel hord udda saker som tog ut svängarna, både vad gäller uttryck och innehåll, känns valet rätt trist. Trots sina uppenbara förtjänster hamnar ”I, Daniel Blake” inte ens i Loachs topp-fem.
Nå, man ska ju inte regna på folks parader men det hade onekligen varit roligare att se Maren Ades pappa-dotter-debacle ”Toni Erdmann” högst på prispallen. Ades (även manus) besynnerliga mix av långdraget relationsdrama och ren slapstick, inledde tävlingen som en doldis men efter premiärvisningen seglade den upp som favorit bland många av oss kritiker, men fick alltså knalla hem till Tyskland helt utan priser.
Lätt ögonbrynshöjning föräras härmed också valet av den nästan, men bara nästan, lika fina utmärkelsen, Juryns pris, som i år gick till Andrea Arnolds ”American Honey”. Det här är en intensiv road movie som delade kritikerkåren i två läger: Där många såg ett spännande samtidsdokument såg andra ett konventionellt drama klätt i cool hip-hop-dräkt och på tok för mycket naturlyrik. Jag tillhör de senare.
Men okej, det är kanske så som Woody Allen sa på presskonferensen någonstans där i början av festivalen, att man inte kan tävla i film. Men det säger å andra sidan sällan den som vinner.