”For those who threaten our freedom: America will rise! We will find you and we will destroy you!”
Precis som 2013 års tvillingfilmer ”Olympus Has Fallen” och ”White House Down” är det här en kärnfamiljssentimental, megapatriotisk, amerikansk våldseruption, med USA:s president som actionhjälte.
Kortare sagt: Donald Trumps våta dröm.
Inget konstigt med det, i dagen politiskt polariserade klimat.
Förutom då att den i det här fallet är regisserad av den svenska filmmakaren Babak Najafi som för några år sedan gav oss den socialrealistiska magsopen ”Sebbe”.
För tio år sedan gjorde jag ett specialprogram om och med just Babak Najafi. Det här var på den tiden då han bara hade gjort ett gäng – många! – kortfilmer, med vidsträckt tematiskt spektrum, som sträckte sig från en dokumentär om en homosexuell man och hans hund, till ”Elixir”; en skruvad komedi från orten där ett gäng ”blattar” får i sig en magisk dryck och förvandlas till ”svennar”.
Najafi var en filmberättare som låg i startgroparna, en man med visioner, och en god förmåga att översätta dem till dukspråk.
En tid senare fick han i uppdrag att göra tvåan i ”Snabba Cash”-franchisen, vilket kändes som ett udda och spännande val av regissör, även om resultatet inte riktigt levde upp till förväntningarna.
Nu har han alltså gjort uppföljaren till den tjockskalliga ”Olympus has fallen”. Där attackerades Vita huset och presidenten, och här beger sig den sistnämnda till en statsbegravning av den hastigt avlidna brittiska premiärministern.
De flesta av världens ledare är på plats i London (förutom då Rysslands, vilket påpekas i ett kort men taggigt replikskifte) – och så även en arabisk mästerterrorist och hans överraskande mängd av hantlangare.
De svärmar fritt i staden, som om det omtalat massiva säkerhetspådraget har skötts av Klabbarpar’n.
Men rent tekniskt ser det ju ut som det ska. Såklart. Bitvis som ett TV-spel där presidenten och hans stenhårda livvakt kämpar hårt mot skurkar som ödelägger Londons turistmål, inklusive Westminister Abbey. Sådana katastrofscener ger alltid ett skönt dystopisk darr. Dock ett kortvarigt sådant.
Babak Najafi är nykomling i Filmstaden, så jag utgår från att han har haft noll kreativ kontroll.
Det är för övrigt en paradox det där, att Hollywood plockar in utsocknes begåvningar, och sedan slipar av alla deras egenheter, tvingar dem att jobba efter gängse mall.
Men det är alltså inte mallen som är problemet här, det är den bombastiskt nationalistiska tonen som får huden att krulla sig. Det gör också Najafis val av manus till film lite knepigt att förstå.