Texas 1994, 13-årige Nicolas blir bortförd,försvinner utan spår. Tre år senare får hans familj ett samtal från polisen iSpanien som har tagit hand om en kille som påstår sig vara deras Nicolas –problemet är bara att han ser på tok för gammal ut, har bruna istället för blåögon och pratar dessutom engelska med fransk brytning.

Trots detta tar familjen sig an honom som omhan verkligen vore Nicolas. Allt verkar frid och fröjd, om än lite lätt skruvatså, tills en privatdetektiv börjar rota i det udda fallet.Eller… ”udda” är egentligen en gravunderdrift. Dokumentären ”The Imposter”, av britten Bart Layton bjuder på enfullständigt osannolik historia som vi aldrig skulle köpa om det vore enspelfilm. Men verkligheten är som bekant inte alltid logisk och linjär.

 Ja,om det nu är verklighet vi ser.

Myten om dokumentärens objektivitet har juruckats ordentligt på senare decenniet, vi har sett en tydlig rörelse frånförment objektiva dokument till mer narrativt drivna dokumentära dramer medberättarbågar, klipphängare och dramatiska vändningar som vi tidigare mestförknippat med spelfilmen.

I ”The Imposter” är de två, nu kanskeförlegade, begreppen fiktion och fakta helt sammansmälta, här vet inte ensfilmmakarna vad som är fakta eller fiktion, en stor del av berättelsen återgesnämligen av bedragaren själv, Frédéric Bourdin, som visar sig vara en notoriskidentitetstjuv och sannolikt mytoman.

Grundpremisserna är emellertid sanna, deträcker långt, eller rättare sagt, det är ju projektets självaexistensberättigande, och de är lika fascinerande som skrämmande. Layton förvaltar dem väl. Pytsar utinformationen i väl avvägda portionsbitar, låter Bourdin dupera oss på sammasätt som han manipulerade omgivningen och bjuder mot slutet på enintrigvändning av hård thrillerart.

Som många andra bidrag i den här litespektakulära subgenren gränsar å andra sidan ”The Imposter” till detsensationslystna. I grunden finns en oerhörd tragik, Bourdin är en uppenbartsjuk individ och i berättelsens bas finns en bortrövad, sannolikt mördad pojke.Det känns bitvis som att titta på en iscensättning av en artikel från ”En ding,ding värld”. Man känner sig lite smutsig efteråt…

Förresten: En fransos med arabiskt ursprungsom försöker ta sig in i USA med falsk identitet…om det här hade utspelat sigefter den 11 september 2001 hade det blivit en mycket kort film, där slutbildenhade varit Frédéric Bourdin i en CIA-källare i Madrid med en säck över huvudetoch elektroder i skrevet.

Förresten 2: Det har faktiskt gjorts enspelfilm om det här fallet, ”Chameleon” från 2010, där den gamla favoritenEllen Barkin spelar Nicolas mamma.