Texas 1994, 13-årige Nicolas blir bortförd, försvinner utan spår. Tre år senare får hans familj ett samtal från polisen i Spanien som har tagit hand om en kille som påstår sig vara deras Nicolas – problemet är bara att han ser på tok för gammal ut, har bruna istället för blå ögon och pratar dessutom engelska med fransk brytning.

Trots detta tar familjen sig an honom som om han verkligen vore Nicolas. Allt verkar frid och fröjd, om än lite lätt skruvat så, tills en privatdetektiv börjar rota i det udda fallet.Eller… ”udda” är egentligen en grav underdrift. Dokumentären ”The Imposter”, av britten Bart Layton bjuder på en fullständigt osannolik historia som vi aldrig skulle köpa om det vore en spelfilm. Men verkligheten är som bekant inte alltid logisk och linjär.

 Ja, om det nu är verklighet vi ser.

Myten om dokumentärens objektivitet har ju ruckats ordentligt på senare decenniet, vi har sett en tydlig rörelse från förment objektiva dokument till mer narrativt drivna dokumentära dramer med berättarbågar, klipphängare och dramatiska vändningar som vi tidigare mest förknippat med spelfilmen.
I ”The Imposter” är de två, nu kanske förlegade, begreppen fiktion och fakta helt sammansmälta, här vet inte ens filmmakarna vad som är fakta eller fiktion, en stor del av berättelsen återges nämligen av bedragaren själv, Frédéric Bourdin, som visar sig vara en notorisk identitetstjuv och sannolikt mytoman.

Grundpremisserna är emellertid sanna, det räcker långt, eller rättare sagt, det är ju projektets själva existensberättigande, och de är lika fascinerande som skrämmande. Layton förvaltar dem väl. Pytsar ut informationen i väl avvägda portionsbitar, låter Bourdin dupera oss på samma sätt som han manipulerade omgivningen och bjuder mot slutet på en intrigvändning av hård thrillerart.

Som många andra bidrag i den här lite spektakulära subgenren gränsar å andra sidan ”The Imposter” till det sensationslystna. I grunden finns en oerhörd tragik, Bourdin är en uppenbart sjuk individ och i berättelsens bas finns en bortrövad, sannolikt mördad pojke. Det känns bitvis som att titta på en iscensättning av en artikel från ”En ding, ding värld”. Man känner sig lite smutsig efteråt…

Förresten: En fransos med arabiskt ursprung som försöker ta sig in i USA med falsk identitet…om det här hade utspelat sig efter den 11 september 2001 hade det blivit en mycket kort film, där slutbilden hade varit Frédéric Bourdin i en CIA-källare i Madrid med en säck över huvudet och elektroder i skrevet.

Förresten 2: Det har faktiskt gjorts en spelfilm om det här fallet, ”Chameleon” från 2010, där den gamla favoriten Ellen Barkin spelar Nicolas mamma.