Det spanska dramat ”Medan vi dansar” öppnar med en lång och halvt explicit sexscen – ett intimt ögonblick som slänger oss rakt in i huvudrollernas nära relation. Det nojsas lika mycket som det stönas. Bill föreslår att de ska komma samtidigt, Bull ger sitt bifall. Mötet är snart avslutat. De har gjort det här förut. Samspelta.

Det är en ovanligt bra och avdramatiserad sexscen, som följs av en lång sekvens där paret rantar runt i lägenheten i Barcelona, äter frukost, talar om framtid, om barn som ska komma och om tid som ska gå, när Alex plötsligt (ja, de heter alltså inte Bill och Bull) får ett mejl som erbjuder henne ett åtråvärt jobb i Los Angeles.

Sergi lyckönskar henne först, innan han inser att de planer som de nyss gjort upp skjuts på framtiden, kanske bordläggs helt, och att Alex det närmaste året kommer att befinna sig på andra sidan jorden. Hon tackar ja, och resten filmen utspelar sig till största del via telefon, Skype och Google maps street view. Vilket ju har sina visuella och dramaturgiska begränsningar.

Filmmakarna Clara Roquet (manus) och Carlos Marques-Marcet (regi + manus) har god känsla för den naturliga dialogen, för nyanserna i ett förhållande.

Alla som har haft ett längre förhållande, som växlat mellan distans och närhet, fysiskt och mentalt, lär känna igen sig i såväl konversation som konflikter, i maktspel och svartsjuka.

Med andra ord viss igenkänning, vilket ju är ett viktigt fundament för en film att stå på, men därifrån får den gärna växa, bli något mer, ta oss på en tripp, men ”Medan vi dansar” står still. Vevar samma omständigheter, ältar samma tjôtiga konflikt, på samma kringskurna digitala scen.

Efter i dubbel bemärkelse dryga 90 minuter kan ingen parterapeut i världen hindra mig från att göra slut med det här kverulerande paret.

Woody Allens citat från ”Annie Hall” summerar såväl Alexs och Sergis relation som filmens problem:

”Ett förhållande är som en haj, det måste hela tiden röra sig framåt för att inte dö. Vad vi har framför oss här, är en död haj.”