Det är i en känsla av vakuum som Nanni Morettis nya film utspelar sig. Det krympande livsutrymme som stress, sorg och livskris skapar.

Den medelålders regissören Margherita är mitt uppe i inspelningen av en film samtidigt som hennes mor ligger på dödsbädden och hennes tonårsdotter är olyckligt kär och inte gör sina latinläxor ordentligt. Som grädde på moset anländer filmens amerikanska stjärna Barry Huggins till inspelningen: En kolerisk typ som ständigt glömmer sina repliker och mest vill vara ute i Rom och supa.

Nanni Moretti görtragikomiska filmer med ett leende, och är ofta med som skådespelare själv. Härgör han regissörens bror, som drar det tyngsta lasset i vården av mamman, menockså är ett vandrande dåligt samvete. Under inspelningen av Morettis förrafilm “Vi har en påve” dog hans mamma, och man kan gissa att den kris somMargherita går igenom ligger ganska nära Morettis egen.

“Mia madre” kan alltsåses som ett allvarligt samtal som regissören har med sig själv. I rollen somMargheritas bror ber han henne bryta mönster och ge sig tid att sörja, det ären regissör som vis av erfarenheten försöker tala sitt något yngre jagtillrätta.

Margheritas film är ettkompromisslöst och tydligt drama om en fabriksstrejk i bästa Ken Loach-anda,men i sitt inre är hon klart mindre övertygad om rätt och fel. Hon gerskådespelarna flummiga instruktioner, misstror sin förmåga att tolkaverkligheten och stirrar tomt framför sig under presskonferenser. Margharitahar fastnat i ett limbo där hon rannsakar sina livsval och känner självförakt,samtidigt som hon på ett tjurigt vis vägrar förändra sig.

Margherita Buy är heltfenomenal som den krisande regissören där tröttheten parkerat sig i ansiktet,men som varken har tid eller mod att sörja. Hon klamrar sig fast vid sinyrkesroll, blir allt mer auktoritär och det är Barry Huggins som till slut fårhenne att välbehövligt explodera. John Turturro i rollen som den hopplöse Barryär ett komiskt geni, han glömmer repliker, klagar på att mustaschen kliar ochskryter ideligen om (påhittade) samarbeten med Stanley Kubrick. NanniMoretti gör i sin tur en rufsigt sympatisk figur och ett präktigt syskon som talar omsaker man vet men inte vill höra.

Alla är bra på sina håll,men det är som att filmen och “filmen i filmen” inte riktigt går ihop. JohnTurturro är aningens för rolig.”Mia Madres” anstrykning av fars är verkligen uppiggande men filmen lyckas inte riktigt härbärgera både den dråpliga humorn och den sorg som den krisande Margherita bär på.

Som extern katalysator är Barry-figuren helt nödvändig, men detär synd att en gapig biroll stjäl showen från de ömtåligarelationer som Nanni Moretti är så bra på att skildra. De är nämligenfarsartade och tragikomiska helt i egen rätt.