När filmmakaren John O. Olsson rekade inför inspelningen av hans claim to fame, tv-serien ”Möbelhandlarens dotter” (2006), fick han syn på det anrika långhuset i byn Viskan vid Ljungans strand, och bestämde sig för att någon gång göra en film som utspelar sig just där.
Den gången är alltså nu, och det är onekligen en vackert patinerad byggnad och stämningsfull plats – som i Olssons tappning existerar i ett anakronistiskt universum där tiden verkar ha stannat i Lilla Fridolfs era, där män är förvuxna pojkar som hålls i koppel av tjatiga fruar.
Jag studsar till när det dyker upp en iPad mini i bild och inser att det ska föreställa nutid.
Nå, man gör nog bäst att slå eventuella verklighets- och samtidskrav på tafsen, det här är en frejdig sak med ett gäng figurer som delar DNA med Lars Molins folkhemshjältar.
Rolf Lassgård Baloo-brummar omkring som flyttkarlen Bjarne, en man med stora visioner och dito gester. Lia Boysen har en mer otacksam roll som gnatande huskorset Malin, som ägnar stor del av sin tid till att skjuta makens drömmar i sank. Eller nåja, det är så det känns, även om Olssons intention nog bara är att låta henne stå för förnuftet i ett drama som egentligen handlar om en gammal rötgången tvist mellan två väldigt inbilska män, Bjarne och relativt rike svärfar Halvar (Ingvar Hirdvall).
Bjarne har länge jobbat för Halvars åkeri, siktar nu på att öppna eget, men vägrar ta det lån som den senare motvilligt erbjuder för att hjälpa dottern som ju ändå är gift med den store lunsen.
Mer handling än så får vi väl egentligen inte, men desto fler incidenter och mer eller mindre dråpliga händelser. Malin blir påkörd och hamnar i rullstol, Bjarne sätter på den ambulerande bibliotekarien, äktenskapet knakar i fogarna, och i känslostormens öga står parets luttrade döttrar och ser vuxenvärlden larma och göra sig till.
Olssons film tar sig inte under ytan på någon av sina karaktärer men är ändå begåvad med så mycket otvungen och folklig charm att den lätt kvalar in under det förlåtande epitet skröna.
Dessutom är det ett välkommet besök i Sverige utanför storstan, inte bara rent geografiskt – otaliga är ju de filmare som får stöd från regionerna och därför baxar upp hela produktionen på flaket, åker till anvisad ort för att där spela in samma film som man av logistiska skäl hellre hade gjort i Stockholm – utan även mentalt.
Norrländske Olsson befinner sig på hemmaplan, eller i alla fall i granngår’n, och med tanke på att han står för såväl regi som manus och foto är det ju inte konstigt att det färgar av sig.
Okej, det hade väl känts ännu mer genuint om inte alla stora roller gjorts av vår huvudstadsbaserade skådespelarelit, men men... Lassgård pratar i alla fall norrländska. Och huset är fint.