(Premiär 22 april)
Betyg: 2 av 5
Regi: Julian Schnabel
I rollerna: Freida Pinto, Hiam Abbass, Alexander Siddig, Yasmine Al Massri
Julian Schnabel gjorde ju sig ett namn som konstnär på 80-talet men har numera gjort så många filmer att man får titulera honom regissör också. Det är en inte alls oäven filmografi han samlat ihop heller: ”Basquiat”, ”Before Night Falls”, ”Fjärilen i glaskupan” och en konsertfilm med Lou Reed.
Schnabels fjärde spelfilm är verklighetsbaserad och bygger på en självbiografisk roman av journalisten Rula Jebreal. Den skildrar en rad människoöden mot bakgrund av konflikten mellan Palestina och Israel under en lång period.
Vi möter inledningsvis Hind Husseini som grundade ett stort barnhem för föräldralösa barn under arabisk-israeliska kriget 1948. Historien går sedan vidare till 70-talet där en ung kvinna, Nadia, råkat illa ut och hamnat i fängelse. När hon släpps gifter hon sig med Jamal och föder en dotter, Miral, som är fokus i filmens andra hälft. Miral växer delvis upp på Hind Husseinis barnhem och blir en av hennes lärjungar, och som sådan lärare i ett flyktingläger. Men hon dras till den väpnade kampen mot Israel, inte minst genom förhållande med den radikala Hani.
Filmen saknar inte intressanta och gripande livsöden men havererar på grund av sin form. Den har ett fragmentariskt berättargrepp som gör den hattig och svår att ta till sig. Människorna som befinner sig mitt i konflikten kommer bara fram emellanåt eftersom manuset hoppar för mycket och för snabbt, och har problem med såväl ofokuserad struktur som yxig dialog.
Huvudrollsinnehavarna klarar sig fint men filmen lider däremot av varierade skådespelarinsatser på birollssidan och faktiskt aningen distraherande cameos av kända (om än duktiga) skådespelare som Vanessa Redgrave och Willem Dafoe. Den har också ett påfallande stökigt foto där handkameran som ska skänka realism tvärtom bara drar åt sig missriktat fokus.
Jerker Peterson