Den lite ostiga titeln syftar till ett väderfenomen där molnen i ett visst bergsparti i Schweiz, vid vissa metereologiska premisser, formar sig som en orm som slingrar sig genom dalen.
Vid ett tillfälle i filmen tittar huvudpersonerna, och vi, på en autentisk film från 1924, som skildrar just detta fenomen.
Senare ser vi scenerna återskapade i nutid; samma berg, samma dalgång, ja, till och med samma lilla stenskjul som står i siluett framför den sakta skridande ormen av vattenånga.
Det är en vacker sekvens, som påminner om det beständiga i naturen, och i oss.
Det här låter kanske överdrivet pretentiöst och poetiskt men franske filmmakaren Olivier Assayas jobbar inte i de stämningarna. Han är nära vän med populärkultur och genrefilm, berättar rakt och enkelt, men med stigande ålder med allt större subtans.
Från 20 år gamla genombrottet ”Irma Vep” fram till 2012 års ”Efter revolutionen” (om upprorsvåren 1968) har han levererat dramer av varierande tyngd, och med olika grad av metatankar och genreinnehåll – någon seriemördare här, en spion där, men oftast, nästan alltid, med de mänskliga mötena i fokus.
Här mer än någonsin.
Det handlar om relationen mellan den globala stjärnskådespelerskan Maria Enders (Juliette Binoche) och hennes rådige assistent Val (Kristen Stewart), men också om den mellan dåtid och nutid.
Maria Enders slog igenom stort som 18-åring i en filmatisering av en pjäs där en medelålders lesbisk företagsledare faller för en ung manipulativ anställd. Nu när skådespelerskan själv är 40-nånting har hon tackat ja till en remake, där hon ska göra den äldre rollen, vilket sätter igång en radda jobbiga känslor.
Och det utvecklar sig till ett drama om skapandeprocesser, tolkning och upplevelse, och till viss del om den själsdödande ungdoms- och kändiskult som är vår samtid.
Regissören (även manus) har själv refererat till Ingmar Bergman och visst kan man få lite ”Persona”-puls när den firade stjärnan och hennes medhjälpare drar runt i bergen och pratar pjäs och liv, men fransmannens tilltal är mer direkt och lättillgängligt än svenskens. Metaperspektivet mer uppenbart och jordnära. Stundtals underhållande.
Samtidigt tematiskt intrikat och eggande.
För att inte tala om skådespeleriet. Det är främst Binoches film, hennes smidiga duknärvaro för oss friktionsfritt mellan tre lager av illusion (rollen, rollen i remaken och verklighetens Binoche), men den största överraskningen står Kristen Stewart för, som här effektiv och definitivt ruskar av sig ”Twilight”-oket, och gör ett spännande porträtt av en ung komplex och sökande människa.
Jag hade gärna sett mer av den dynamiska, gåtfulla Val, rollen är lite väl hårt hållen, lite rumphuggen helt enkelt – vilket å andra sidan ger mersmak. Sätter igång fantasin. Vilket är symptomatiskt för hela det här dramat, som får mer substans ju längre det marinerar i minnesbanken.
Okej, ”Moln över Sils Maria” dras med några konstiga klipp och en lite irriterande tendens att tona sig ut ur scener snarare än klippa (det kanske finns en kongenial poäng här som går över mitt förstånd) men annars är det oavbrutet engagerande för oss som tycker att metafilm om den kreativa processen utgör meningen med filmlivet.