Det är en av filmhistoriens mest kända skräckfilmer. Den fruktade monsterhajen som plågar den idylliska badorten – ackompanjerad av ett lika enkelt som genialt ledmotiv.

– Skräck är som sexualdriften, det primala. Rädslan för döden och annat sånt. Där ligger någonting just i Hajen-musiken. Pulsen och hjärtslagen, säger Orvar Säfström.

Trodde att det var ett skämt

När kompositören John Williams presenterade sin enkla intervall första gången trodde regissör Steven Spielberg att han skämtade. I efterhand har Spielberg sagt att det var musiken som gjorde filmen.

– I och med att man hade så mycket problem med haj-roboten när man spelade in filmen så blev man tvungen att mer och mer gör scener där hajen inte syns. Det är jättebra. Man får bara en känsla av att hajen finns där och man hör musiken. Det tror jag är en av sakerna som gör att man får uppfattningen att hajen är obeveklig och aldrig kommer att ge upp. Det är något som förmedlas minst lika mycket i musiken som i det visuella, säger Orvar Säfström.

Primal skräck

Han tycker att det går att prata om två grenar inom skräckfilmsmusik.

– Skräckfilm som rör sig på det mer intellektuella planet och berör teman som religion eller samhället passar bättre ihop med ett traditionellt soundtrack med orkester. Men när vi kommer ner på en mer primal skräck med kropp och död så är det minst lika effektivt med ett avskalat soundtrack som i Hajen.