Jag kliver ut från pressvisningen och försöker tycka något om filmen jag precis sett. Samma utomjordingar som försökte spränga hela jorden 1996 kommer tillbaka för att... borra sönder jorden, stjäla resurser och yada yada. Vem bryr sig?
Det klart att gräshoppe-aliens från en 20 år gammal film inte kommer vara lika fett som när jag var tio. Men istället för besviken är jag apatisk. Tömd på känslor som om jag blivit värddjur till en utomjording ur en bättre sci-fi-film.
Hur som helst: mänskligheten har lärt sig att utnyttja utomjordingarnas vapen och teknologi sen sist. Ändå har det tagit 20 år för ett forskarteam att besöka och undersöka det enda skeppet som landade på jorden. Inte så logiskt? Schhh, det här är bara en av alla manusluckor som snart blir fruktlösa att försöka hålla räkning på. När rymdgubbarna återvänder är det ändå i ett skitmycket större skepp. Så håll käften.
”Den här gången kommer vi inte kunna stoppa dem”, jämrar sig före detta president Whitmore (Bill Pullman) från sin sjuksäng. Han har blivit skäggig, halt och sinnesförvirrad sen sist. Men när det till slut behövs någon som kan självmordsbomba utomjordingarna protesterar ingen utom hans dotter om huruvida han klarar av jobbet? Whitman levererar heller inget episkt tal, snarare ett mindre peptalk till ett gäng halvt ointresserad piloter i en hangar. Den nya kvinnliga presidenten Lanford kanske får chansen den här gången? Nix.
Vi bjuds på en ”ät-tills-du-kräks”-buffé av tröttsam CGI där varje ny sidoberättelse är sömnigare än den förra.
David (Jeff Goldblum) kämpar med ”vetenskapsman”-repliker som verkar skrivna av en 12-åring. Hans pappa, vars enda tonläge i förra filmen var som judisk stereotyp, försöker rädda ett gäng ungdomar men kör dem istället närmare faran i ett onödigt och ospännande sidoäventyr. Charlotte Gainsbourg är också med, och hon gör sitt bästa för att ge liv åt en expert på utomjordingarnas telepatiska koppling till människorna (något jag gärna hört mer om men som slarvas bort snabbt).
Vi träffar också ett nytt lag av stridspiloter med ouppklarade barndomstrauman helt utan sympatiska drag. Värst är kanske den kinesiska piloten Rain, spelad av Hong Kong-stjärnan Angelababy, vars enda syfte i filmen är som kärleksintresse till en av piloterna. Lika cyniskt biljettbete för den kinesiska publiken som när regissören Roland Emmerich låter spränga kinesiska landmärken till pulver.
Mest synd är det om Steven Hillers överlevande son Dylan som följt som pappas fotspår (Will Smith avlidne stridspilot lämnar därmed uppföljaren helt utan klatschiga oneliners). Roland Emmerich lyckas inte skaka fram empati för en faderslös pilot ens när hans mamma dör framför våra ögon. Det är nästan imponerande uselt.
Trots all massförstörelse är det mest panikframkallande ögonblicket i hela filmen det stillsamma slutet som bäddar för uppföljare.