I en tid när unga människor inte kan räkna med samma arbetstrygghet som äldre generationer måste de anstränga sig hårdare för att förtjäna jobb och lön. Filosofin är Lou Blooms (Jake Gyllenhaal), en ung man med ett särskilt öga för att fånga blodiga närbilder och konsekvent rabblar klyschor ur managementlitteratur.
”Varför du strävar efter något är lika viktigt som vad du strävar efter” säger Lou och översätter ordet ”fear” med nyspråkets optimism som ”false evidence appearing real”.
I brist på annan anställning ger sig Lou in i Los Angeles smutsigaste av alla smutsiga frilansträsk: att filma de geggiga detaljerna efter våldsbrott och trafikolyckor.
Snart börjar han överträda gränsen mellan att skildra brott och orsaka dem. Allt medan han hunsar sin obetalde medarbetare: en hemlös ung stackare som läser av reportagebilens GPS, i hopp om ”bättre jobbförmåner”.
Lou har ingen ironisk distans till samtidens sälj-dig-själv-klimat och personifierar den själafrätande skillnaden mellan jobbcoachernas peppiga floskler och arbetslivets hårda verklighet.
En typisk sociopat med andra ord.
Den inte lika träffsäkra mediekritiken representeras av de lokala nyheterna, som fortfarande tänker i termer av ”kvällens sändning” trots att internet omvandlat dygnet till en 24-timmars nyhetscykel. Nina Romina (Rene Russo) är den lika delar desperat som cynisk redaktör som ber Lou fokusera på minoriteters brott mot vita i rika bostadsområden. Ju mer ”grafiskt” desto bättre. Vid ett tillfälle liknar Nina nyhetssändningen vid ”en kvinna som springer skrikande nerför gatan med halsen uppskuren”.
De stundtals övertydliga samtidskommentarerna räddas ofta av Gyllenhaals skådespel, framburet av ett glädjelöst rävgrin som bara precis döljer Lous sanna agenda när han manipulerar sig uppåt i TV-huset – så långt att Nina tvingas ligga med honom mot sin vilja. Rene Russo lyckas med konststycket att göra reaktionen trovärdig trots att manus inte riktigt håller.
”Nightcrawler” har jämförts med ”Taxidriver” och andra filmer där sociopater vantrivs i kulturen, men det är att ge den lite väl mycket kredd. Den sterila stämningen påminner snarare om Alejandre Ajas kontroversiella remake av slasherklassikern ”Maniac”, där Elijah Wood skalperar kvinnor till sin mannekängsamling ur ett första-person-perspektiv.
Skillnaden är att våldet i ”Nightcrawler” presenteras som en vara på en mediemarknad istället för resultatet en galnings freudianska blodtörst. Essensen är ändå densamma:
Ingen bryr sig i L.A.