I en nära framtid kämpar den pensionerade inbrottstjuven Frank med ett allt frostigare samhällsklimat.

Dystopin är inte lika slagkraftig som den brukar vara, med polisstat, trasig infrastruktur, social anarki och allmän nihilism. Nej, Frank måste acceptera en mer stillsam sorg, som att hans favoritrestaurang Harry’s gjorts om till en lifestylebutik för dyra tvålar och att biblioteket håller på att förvandlas till en galleria för hipsters. De små självklara sakerna i livet försvinner, samtidigt som demensen knackar på dörren.

Som lök på den bittra laxen får han en robot som personlig assistent av sin son. Förnedringen.

Men tillfället gör tjuven och Frank förstår att han kan utnyttja roboten till att råna rika yuppies som skor sig på det amerikanska samhällets förfall.

Den nyktra konservatismen i den här puttriga sci-fi-drama-komedin (!) är förstås upplagd för hånfull smash i vår ”ny är bättre”-kultur. Det lite gulligt att någon tar sitt ansvar och gör motstånd, men ”gullig” får – som vi alla vet – sällan ligga med balens drottning.

Hela premissen vilar helt enkelt på en skör skorpa som krackelerar av minsta lilla slarv. Typ när den arrogante unga yuppien som restaurerar biblioteket också åldersmobbar Frank med öknamn som ”oldtimer”, och säger att han är så ”mossig att han nästan är avantgarde”. Va, verkligen?

 Eller när storyn växlar spår och bäddar in den nednötta moraliska frågan kring artificiell intelligens och ”vad” som ”egentligen är mänskligt”.  Ett tema som gjorts förr och bättre tusen gången (med filmer som ”Blade Runner” eller ”AI” som ständiga referenser).

 ”Jag blir illa till mods när du pratar om att du inte existerar” säger Frank efter en ordväxling med sin namnlöse robot, som förklarar att han är raka motsatsen till ”Jag tänker alltså finns jag”.

Kanske är roboten inte tillräckligt mysig för en kompisfilm om en gammal man och hans artificiella låtsaspolare, eller så borde jag inte ha imdb:at filmen i efterhand, och sluppit se filmens undertitel ”Vänskap har ingen off-knapp”.