Det borde gå ut ett påviskt påbud att berättarröster är Satans påfund. Okej, de gav god genrestämning åt amerikansk noir och har väl ibland sin plats på ljudbandet men på det stora hela bryter de mot mediets regel 1A:
Show, don´t tell.
I ”Och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla” pratas det en hel del. Inte i bild, där är dialogen tacksamt sparsam men väl på ljudbandet, vilket får detta att mer te sig som en bildsatt ljudbok, än en levande adaption av Håkan Nessers bästsäljare från 2002.
Där, som här, möter vi 17-årige Mauritz som blir kär i barndomskompisen Signhild – en tillsluten tjej som så ofta hon kan flyr sitt hem där den alkoholiserade pappan misshandlar den undergivna mamman. När fadern en dag hittas mördad krackelerar det till i den annars trygga lilla Kumla-idyllen.
Bröderna Hans och Bengt Danneborn, producent respektive regissör, väljer att tona ner det sistnämnda, det här är mer en uppväxtskildring än en deckare, vilket ju känns befriande i en bransch som fortfarande gödslas med franchisepoliser.
Likheter med 2005 års ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö” är förstås otaliga. Samma författare, samma litterära anslag och i princip samma premisser:
Ung man i Örebro-trakten danar sin personlighet mot en fond av ett mystiskt dödsfall på en nära bekant. Det är 1960-tal, längtan bort och redlösa raggare.
Jämförelserna mellan dem båda är lika förutsägbara som oundvikliga – och faller inte väl ut för Danneborns.
Regel 1B är ju att det är ett helsike att adaptera böcker. Vi får inte oxen, bara buljongtärningen, men ibland blir det i alla fall lite småmustigt, som Novak-filmen, som kunde stoltsera med Jonas Karlsson i tungt vägande biroll och – om jag kommer ihåg rätt – ett inspirerat klipparbete med bra övergångar mellan tidsplanen, mellan fantasi och verklighet.
Det här är en mer jordnära sak. Habil och duglig men lätt odynamisk. När det återhållna spelet, från de i och för sig välpresterande och skönt okända skådespelarna, matchas med den litterära släpigheten går intensiteten nästan ner på noll.
Det som sagt goda beslutet att dra ner på who-dunnit-spåret vägs inte upp av en tillräckligt fördjupad relationsdramatik, och kvar blir en film som precis som sina rollfigurer inte förhäver sig men heller inte gör bort sig.
Som är lite lagom.
Trots den här inledande skrapan ska det påpekas att det inte gör ont att skåda Danneborns drama. Som en tidsmaskin till en tid och en mental plats som vi brukar kalla Folkhemmet gör den sig väl. Dylan-toner, Beatles-frisyrer och handplockad rekvisita placerar oss där och då – men lämnar oss alltså rätt sysslolösa.