En hemsökt spegel som sedan 1700-talet orsakat bisarra dödsfall driver en överarbetad farsa till att försöka slakta sin egen familj i deras nyköpta hus.

Hört den förr?

Visst, man kan spåra ”Oculus” till samma spann som ”The Shining” och dussintals ”Huset som Gud glömde”-uppföljare och direkt-till-dvd-remakes. Även om den obligatoriska inflyttningsscenen i ”Oculus” saknar en mäklare som döljer något.

Regissören Mike Flanagan förlägger handlingen efter den stora familjetragedin, där syskonen som överlevde – Kaylie och Tim – träffas igen efter att Tim släppts ut från en lång vistelse på psyket.

Medan Tim hjärntvättats till att sluta tro på spöken av sina rationaliserade läkare har Kaylie forskat och hittat spegeln som gjorde deras föräldrar galna (och kanske fick deras pappa att ligga med ett spöke).

Syskonen rustar för att förstöra spegeln, men blir själva manipulerade av dess krafter. Som när Kaylie tar en tugga av ett äpple som visar sig vara en glödlampa och plockar ut en blodig glaskärva ur munnen.

Det är i tillbakablickarna som ”Oculus” utforskar sant primala rädslor. Scenerna där föräldrarna vänder sig mot varandra, och senare sina egna barn, må vara spekulativt Fritzl-flirtiga, men mer skräckinjagande än alla fjantiga spöken utan pupiller.

I en tid när fler människor tror på andar får vi också de skräckfilmer vi förtjänar, men när Flanagan väver ihop dåtid och nutid fungerar ändå ”Oculus” som ett bättre avsnitt av ”Twilight Zone”: tid och rum upplöses som under en kallsvettig mardröm.