Regissören och manusförfattaren Andreas Öhman slog igenom stort redan med sin långfilmsdebut ”I rymden finns inga känslor” – en charmig och lite eljest sak där en ung Bill Skarsgård agerade knepig kille med något slags autismspektrumdiagnos.
Sedan dess har den nu 30-årige filmmakaren blivit en ungdomens förste uttolkare på svensk duk. Med varierande framgång, får man väl säga.
”Bitchkram” från 2012 var en banal sak, medan tredje fullängdaren ”Remake”, var ett slimmat triangeldrama med nedbantad budget och mycket begränsad spridning.
Egen var den i alla fall. Och egen är ju alltid bra.
”Odödliga” är knappast egenartad, men börjar i alla fall övertygande.
Isak är hunsad men älskad av sin neanderthalar-pappa, Em är en ung kvinna fulltankad med flyktsoda. När deras öden flätas samman börjar det hända saker som sakta men säkert utvecklar sig till en svensk Bonnie and Clyde-variation för instagramgenerationen.
Sålunda: Den vilda anarkistiska tjejen och den lite mer försiktige killen. Det är en tämligen ny rollfördelning i feminismens spår, som redan hunnit bli en kliché. Men Öhman & Co lyckas ändå pumpa in liv i den och andra frikostig nyttjade klyschor.
Som exempelvis Torkel Peterssons pappafigur, som vid en första anblick är så där knasig som en Torkel-roll brukar vara, men som snart överraskar med en hårdare ton, ett grumligare inre.
Även Filip Berg gör något nytt. Vi är vana att se honom nervöst stammande, en slav under tonårshormonerna, men här tar han sina första försiktiga steg in i branschens vuxenvärld, och Madeleine Martin (Em) har en självklar duknärvaro.
Inledningsvis imponerar Öhman & co med ett stilsäkert, effektiv uppklippt berättande, där dåtid och nutid flätas samman, som inte minst ger en associativ och rytmisk bild av Ems och Isaks första möte. Men det visar sig snart att det här är en berättarform som Andreas Öhman milt sagt förhåller sig rätt maniskt till. Den återkommer nämligen med samma frustrerande frekvens som sångnumren i en musikal.
Just när man tror att det ska komma en fördjupning av historien eller karaktärer, rullar ännu ett montage med ”stämningsfulla” bilder igång – som om vi såg en reklamfilm för Hallon eller någon annan ”ungdomlig” mobiloperatör.
Suggestiva potpurrier kan visst få det att gnistra på duken, men de ger ingen bra grogrund för känslor eller sentenser att växa i. Lägg där till (alltför många) motljusbilder och en melankolisk, lätt självömkande voice-over, så har vi något som bitvis ser förvånansvärt mycket ut som ett förstlingsverk, inte en film av en vid det här laget etablerad regissör.
Det som slutligen sänker ”Odödliga” är de hårda konstrasterna i temperament och humör. Från kär och galen, till bara galen. Och mordisk. Det är i sig inget problem, men om publiken ska kunna hänga med i svängarna krävs det en finare fingertoppskänsla hos berättaren.
Jag ska inte gå in på detalj med det finns ett avgörande ögonblick som stjälper nästan hela bygget. Det är som jag brukar säga:
Om man ska livet av någon, måste man ha goda skäl.
Eller åtminstone låta det få några konsekvenser.
Bättre förvaltat kunde händelsen lett fram till ett slut med emfas och trovärdighet men nu tillmäts det inte större vikt än något annat. Där och då lämnar ”Odödliga” den autentiska känsla som ensemble och regissör jobbat hårt, och bitvis framgångsrikt, för att skapa. Istället krossas illusionen och där bakom skymtar den dramaturgiska konstruktionen. Och den ser plötsligt väldigt rank ut.