El Medico – The Cubaton story är Daniel Fridells dokumentär om en slemmig svensk musikproducent och en talangfull kubansk artist i vardande, vars världar kraschar in i varandra. Raynier Casamayor är en 27- årig läkare på Cuba. När han inte åker runt i småbyarna på landsbygden med ett stetoskop om halsen, läkarväskan i högsta hugg och tittar till gamla tanter som håller av honom, när han en dröm: att bli artist och tjäna pengar på sin karriär. El Medico är hans artistnamn.
Han möter en slirig misogyn, sexfixerad krämare, i svenska charmören Michel Miglis. En man som ger manageryrket ett dåligt namn med varje andetag, åtminstone som han framställs i vännen Fridells avigt absorberande dokumentär. Att kränga sexiga ringsignaler är Miglis forte, andra värden i musiken, ”det kulturella tjafset”, har han inte mycket till övers för. Han försöker göra pengar på att suga musten ur rå musikertalang på Cuba med hämningslöst kapitalistiska och kvinnoexploaterande metoder och han är totalt renons på skam, helighet och smak.
Till en början tror unge Raynier, artisten El Medico, att Migilis kommer att hjälpa honom på vägen till framgång. Kontraster i möten mellan Migili och El Medicos bekantskapskrets och familj, framför allt modern Bertha, som är kubansk kommunist och det stoltaste och värdigaste som gått i ett par skor, ger upphov till omistliga scener.
Berthas obönhörliga hållning, som till slut rör sonen till frustrerade tårar, är att hon förbjuder honom att bli artist. Det skulle innebära slutet på hans läkarkarriär. Han är skyldig revolutionen att vara läkare. Hans utbildning var ju gratis. Hon älskar Fidel Castro.
Fridells film överraskar om och om igen och blir mer nyanserad än man först först anar. Berthas hållning har sin förklaring, Migli har sidor som mildrar hans vidrighter. Det tarvas berättelser om Cuba och Fridell levererar en sådan.
Trots att filmen spretar iväg åt olika håll mot slutet är ”El Medico – The Cubaton Story” intressant och tveklöst underhållande.