”Only Lovers Left Alive” påminner i sin bakåtlutade lunk och stämning om Paul Sorrentinos svartrockselegi ”This Must Be the Place” från 2011, där Sean Penn gör den ljuvlige ex-rockaren Cheyenne som dragit sig undan den fördummade världen. Här är det en vampyr som har tappat tron på mänskligheten.
Adam har levt många mansåldrar, har hängt med Byron, Keats och alla de andra hålögda poeterna, men nu har hans suicidala sinne börjat ta ut sin rätt. När hans uråldriga kärlek Eve (Tilda Swinton) får nys om hans tillstånd lämnar hon sin tillvaro i Tanger för rädda sin älskare ur melankolins klor.
Jim Jarmusch är en indie-ikon, som här åtminstone i ton och tema tittar tillbaka på sin genombrotts- och storhetstid: brytpunkten mellan 1980- och 90-tal.
En slags rip-off på honom själv, skulle man kunna säga, med svartklädda pretentioner och vibrerande weltschmerz. Eller kanske snarare en allegorisk hyllning till en tid då han, Wim Wenders, Kaurismäki och de andra rockrebellerna regerade. Nu tvingas de föra en tynande tillvaro bakom allt medialt krimskrams.
Det kunde naturligtvis ha blivit bittert och poserande men Jarmusch balanserar fint med viss självdistans och en hel del lakonisk humor. Jag gillar speciellt detaljen att vampyrerna inte kan suga människoblod längre, eftersom det är så kontaminerat av alla skit vi sätter i oss.
Tilda Swinton? Lysande. Såklart. Hon kommer nog alltid vara förknippad med huvudrollen i 90-talshitten ”Orlando”. Hon är ju något av en Orlando-figur själv faktiskt. Androgyn och till synes utan ålder, har ju varit med hur länge som helst men ser fortfarande ung ut. Och så har hon ju en rent utomjordisk utstrålning.
Nåväl. Duon rör på sig ibland, bland annat då vi får träffa författaren Christopher Marlowe, samtida med Shakespeare (och, visar det sig, den som egentligen skrivit alla legendens texter) men annars befinner vi oss mest i nedtonade rum där deras samtal om minnen från världshistorien bygger scenerier i publikens inre.
Jag blir smått upprymd av det här depressiva dramat. Det kan ju fungera så, att ett konstverks stämning så fullständigt korrelerar med ens inre värld att det, trots sina mörka stråk, känns upplyftande. Ja, lite som att träffa en gammal god vän som man delar en sanning med.
Men det borde egentligen vara så fel. Vampyrerna har ju bitit sig fast i film- och tv-mediet det senaste decenniet, blivit en blodfattig schablon istället för mytologisk pulshöjare. Men Jarmusch tillför friskt blod till…. nä, ursäkta, nu räcker det med vampyrmetaforer…
Det här är helt enkelt inte den genomsnittliga vampyrfilmen. Lika lite som ”Låt den rätte komma in” var det. Se det snarare som en fruktbar mix av ”Orlando” och ”True Blood”.
Mest av allt är det en undergångsvision. En elegi över en värld där de mjuka och estetiska värdena begravts av framgångsmani och kortsiktig girighet. Och ren dumhet.
Adam och Eve kallar vanliga människor för zombies. De har ingen som helst tilltro till deras förmåga att vidga vyerna, resa sig över sin egoism. Korkade, inbilska flockdjur som fortfarande tjafsar om Darwin, skriver Jarmusch i ett replikskifte riktat mot den amerikanska kristna högern som lycktas sparka ut Darwin ur skolan och återinfört vidskepelse som kärnämne.
”Only Lovers Left Alive” må vara lite för lång för sitt eget bästa men den jarmuschska indignationen håller mitt humör uppe hela vägen in i intigheten.
Se Fredrik Sahlins recension av filmen genom att klicka på pilen i bilden längst upp i artikeln.