I en PR-Intervju om “Our Kind of Traitor” säger Stellan Skarsgård att “alla som jobbar med filmen är proffs, så det var jättekul!”. Visst är det vanliga floskler i en av filmbolaget riggad intervju, men att alla är proffs har sällan varit mer sant.
Baserad på en bok av John Le Carré, regisserad av Susanna White, med snyggt foto av Anthony Dod Mantle och ett mycket stabilt och stjärnglänsande skådisgäng är detta en politisk thriller där delarna håller världsklass. Tyvärr blir helheten ganska slätstruken.
Läraren Perry och hans fru Gayle är på semester i Marocko för att försöka rädda sitt äktenskap. Av en slump träffar de den bullriga och svinrika ryssen Dima, som bjuder med Perry på ett extravagant partaj. Dima är ryska maffians främsta pengatvättare, men efter ett maktskifte i organisationen fruktar han nu för sitt liv. Han vill hoppa av och ber Perry lämna ett fickminne med värdefull information till den brittiska säkerhetstjänsten. Sen rullar det igång.
Le Carrés värld är mörk, sorglig och korrupt. Där säljer sig politiker villigt till den som kan betala, och pengar är den enda riktiga makthavaren. ”Bara det är tillräckligt mycket pengar luktar de inte” konstaterar Mi6-agenten frustrerat, då han ensam försöker reda ut en fullkomlig soppa av brittiska folkvalda och ryska maffialedare.
Det hade kunnat vara en viktig och omskakande film om hur den cyniska världsekonomin går runt med en stor portion smutsiga pengar, från trafficking, vapen- och droghandel. Men ”Our Kind of Traitor” lyckas inte rycka tag. Jag tror att problemet ligger i ”vanligheten” hos protagonisterna.
Naomie Harris och Ewan McGregor, som det gifta paret, gör inga fel. Det passar dem bra att spela präktig jurist respektive rättrådig toffel med livsleda. Men att lägga själva tändgnistan till dramatiken hos Perry och Gayle känns mest som ett försök att göra en agenthistoria än mer publikfriande, så att även försoffade hemmapappor ska kunna identifiera sig med hjälten.
Stellan Skarsgård lever rövare som den nyrika, energiska, varma och skitjobbiga Dima. Om han vanligtvis brukar ta över de scener han kliver in i, är detta något i hästväg. Med en rysk brytning (som märkligt nog försvinner helt på sina ställen) och stora gester får den högljudde Dima den försiktige Perry att smälta ihop med tapeten.
De scener där utmärkte Damian Lewis, som den rakryggade Mi6-agenten Hector, får stångas mot sin egen korrupta organisation, är både eleganta och ursinniga. Han drivs av en stark moral, men hans djupaste drivkraft är ändå en personlig oförrätt. Hectors komplexa och sympatiska figur är i sig en genial symbol för både maktmissbrukets mekanismer och maffians hederskultur.
Jag hade mycket hellre sett att detta var Damian Lewis film. Jag vill titta på hans extremt brittiske agent hela tiden: De tjocka glasögonbågarna och det prydliga och tyglade yttre som låter det hämnddrivna inre komma ut endast genom en liten snörpning på munnen.Alla är proffs. Synd bara att resultatet blev mer duktigt än nervigt.