”Paradis: Hopp” är något av en Lolita-historia, denna gång sedd ur en flickas perspektiv – närmare bestämt den 13-åriga Melanie som blivit dumpad av sin mamma på ett glåmigt bantningsinstitut, som hämtat ur en Roy Andersson-tablå, och som av någon svårtolkad anledning blir kär i ställets cirka fyra gånger så gamla läkare.
Bildarbetet är överhuvudtaget slående i sin skenbara banalitet:
Till synes slumpmässigt valda kameravinklar, ordinär videokvalitet och ett färgtema som i ett gammalt sovjetiskt badhus. Men bilderna är naturligtvis valda med omsorg, komponerade med känsla, kryddade med små detaljer som höjer den grå vardagen ett snäpp, som indirekt låter oss titta in bakom den stela fasaden.
Och där bakom bubblar det, som ofta i österrikisk fiktion (från Elfride Jelinek till Michael Haneke) av undertryckta känslor och bristfälligt stillade lustar.
Det kittlar kort sagt dödsskönt i psyket.
Seidls filmer hyser lager på lager av sentenser och berättande, är härligt svårfångade, går inte dit man väntar sig. Han skapar egenartade scener ur vardagliga situationer. Han drar sig ur bärande scener just när det ska till att hetta till. Sannerligen udda Det är inte det att han vill testa vår slutledningsförmåga, snarare vill han låta våra fördomar och förväntningar ta över berättandet. Och då hamnar vi såklart alltid lite fel.
Ytligt sett handlar filmsviten om tre kvinnor som söker efter kärlek, bekräftelse, sammanhang) men samtidigt om så mycket mer: om den västerländska kollektiva självbilden, och hur vi ser på dom andra, i förlängningen också om kollektiva neuroser – anal religiositet, sexualisering, utseendefixering.
”Hopp” är den mest lättillgängliga delen av de tre – ja, med Seidl-mått mätt är det rena ”Sällskapsresan”. Å andra sidan gick han ut väldigt hårt i ”Paradis: Kärlek”. Historien om en medelålders kvinna som i det närmaste omedvetet blir sexturist i Kenya, fick det att rista till i min själ. Huvudperson Teresa, överviktig, lågstatus i hemlandet, är i desperat behov av kärlek och uppskattning, utnyttjar en ung kenyan men duperar sig själv till att tro att det handlar om äkta känslor.
Seidl är här skoningslös när han klär av det västerländska, kolonialistiska kynne.
Även om ”Hopp” inte fullt ut kan mäta sig med de två tidigare utgör den en viktig pusselbit i filmskaparens triptyk (från början menat som en enda film, men projektet växte ohämmat och fick tre olika liv).
Den österrikiske provokatören knyter ihop sin tunga säck med lätt hand. Det visar sig nämligen att det är Melanies mor som befinner sig i Afrika på sexsemester och hennes moster som kajkar runt på neurotiskpredikoturné i ”Paradis: Tro”.
Scenen där Melanie talar in ett meddelande på mammas mobilsvar och avslutar med ett ”Hoppas att du har det bra i Kenya” – och man för sin inre syn ser morsan och hennes otäcka vänninor inbegripna i en förnedringsorgie i Kenya – får biografen att gunga till.
I dramats sista scen, som man faktiskt kan avslöja utan att förstöra tittandet, ser vi ungdomarna för första gången sitta ned vid ett bord där det serveras mat. Det har de naturligtvis gjort tidigare men det är först nu som vi får se det ske, och det känns underligt nog – i en film som ju ytligt sett handlar om bantning – som en triumf.