Det finns generellt bara en förklaring till varför en filmdistributör väljer att kränga sin inköpta import via dvd/vod: Produkten i fråga anses inte vara marknadsmässigt gångbar, det vill säga kommer antagligen inte dra tillräckligt med publik för att göra en dyr biohyra lönsam.
Till detta finns i sin tur två orsaker: antingen tror man att filmen är för smal, eller helt enkelt för dålig.
Vi kritiker gillar att tvåla till distributörer för deras bristande cineastiska mod, för att de inte ger den aparta filmen en rejäl chans på bio,men i det här fallet vore vi ute i ogjort väder.
Det här är nämligen en tämligen usel film.
Men ändå av svenskt akademiskt intresse.
På senare år har ju det inhemska medierummet tapetserats med artiklar om våra skådespelares framgångar när det gäller att landa roller i Hollywood men det är mer sällan någon följer upp resultatet av det där kontraktskrivandet. Speciellt inte när det går åt pipan.
Nu är det i och för sig inte Noomi Rapaces fel att ”Passion” kör av banan men hon följer ju ändå med ner i diket. Den här historien om en amerikansk reklambolagsboss (Rachel McAdams) och hennes hunsade och hämndlystna assistent (Rapace) ger henne inget utrymme för egna tolkningar. Regissören föser omkring rollfigurerna, placerar dem där de ska vara för att historien ska röra sig framåt, men ger dem inget eget liv.
Brian De Palma tillhör annars filmhistoriens stora när det gäller konsten att sätta nervsystemet i dallring. Har man gett världen ikoniska titlar som”Scarface”, ”Carrie” och ”De omutbara”har man för evigt sitt namn inristad i the hall of fame, men mest eggande har han ändå varit när han gjort sina jungianska exkursioner i Hitchcock-miljöer. ”Body Double” (1984) är säkert omöjlig att se idag utan skämskudde, men när det begav sig var mixen av sex, psykoanalys och mord svårt lockande. Samma sak med exempelvis ”I nattens mörker” (1980) och ”Cains många ansikten” (1992).
Trots illvilliga rapporter från premiären på filmfestivalen i Venedig (dit”Passion” underligt nog hade inbjudits, antagligen i kvoten ”lång och trogen tjänst”) pyrde det ändå en viss optimism i undertecknad. Kanske kom kritiken från kollegor som inte riktigt förstått sig på det här spåret hos den gamle psykonauten?
Tyvärr ej.
Visst finns här såväl ond bråd död som ett stänk sex men påfallande lite analys av psyket hos de tre huvudpersonerna. De Palma har alltid, i det här hörnet av sitt filmskapande, legat farligt nära såpan, alla konflikter har legat utanför rollerna, mellan dem, sällan inom dem, men han har ändå lyckats antyda tillräckligt inre liv och backstory för att ge dem substans och framåtrörelse.
Här är det tomt, på alla nivåer.
Men ändå… kvar finns en helt ologisk, nästan kalkonartad, dragningskraft på ett gammalt fan. Kanske har vi missuppfattat allting, kanske har Brian De Palma gjort en subtil parodi på sin egen filmografi?
Det flitiga användandet av horisontella jalusiskuggor för att skapa suggestiv 80-talsstämning talar för det. Mer camp än så kan det inte bli.